En bit utanför Chiles kust finns en liten vulkanö, som inte upptäcktes förrän den nederländska generalen Jacob Roggeveen landsteg på ön påskdagen 1722 (http://home.swipnet.se/conchile/fakta.htm) därav namnet på ön. Urinvånarna på ön kallade den dock på sitt språk "Tepito Te Henua", som på svenska betyder ”världens navel”.
Invånarna på Påskön kände inte till att det fanns andra människor i världen, och utgick helt enkelt från att de var världens centrum. Men sanningen var förstås att de var såväl geografiskt perifera, som perifera i världens medvetande eftersom maktens och kulturens centrum låg i Europa vid denna tidpunkt. Dessutom kände ingen av jordens befolkning ens till påsköbornas existens. De var ironiskt nog själva definitionen av den mest allmängiltiga betydelsen av ordet ”periferi”.
Men, detta ändrade ändå inte faktumet att för påsköborna var det de som var centrala, och alla andra som var perifera. Så har det alltid varit och kommer alltid att förbli. Hos en homogen grupp människor som lever sida vid sida skapas det alltid en känsla av vi-mot-dom-tänkande. Därmed inte sagt att det inom denna homogena grupp människor inte kan finnas enstaka individer eller små grupperingar som upplever det som att de lever i periferin var de än befinner sig, eller att deras centrum ligger någon annan stans (till exempel judar i Europa innan staten Israel skapades).
Framväxten av avancerade kommunikationsmedel:
Thomas Blom hävdar (Blom: 1996) att det är en betydande skillnad i att vara fysiskt nära ett definierat centra och att vara mentalt nära. Det är således viktigt att skilja mellan materiell och immateriell periferi, eller fysisk och mental periferi. Han förtydligar begreppen genom att fastställa att den materiella periferin avser i första hand en fysisk materiell gleshet i bebyggelse och service. Denna typ av periferi är således mätbar, och kan analyseras med kvantitativa metoder. Han hävdar dock att denna typ av snäva definition utgör en begränsning i debatten, och fastslår att betydelsen av den fysiska närheten till centrum är betydligt överdriven.
Blom vill istället poängtera vikten av att tillföra en ”andlig” dimension till diskussionen: ”Den mentala periferin är mycket svårdefinierbar ur gränsdragningssynpunkt då varje enskild individ i sitt medvetande uppfattar cenralitet och periferi på skilda sätt. Periferitet är relativt i sin betydelse. Bedömningen av och uppfattningen om något anses perifert är beroende av vilket perspektiv man har som utgångspunkt … Jag vill därför ge begreppet periferi en bild där perspektivet och den lokala utgångspunkten mera är det tongivande” (Blom, 1996: 7). Med andra ord, invånarna på Påskön ansåg sig själva, med rätta, vara världens navel eftersom för dem var, och är, Påskön deras absoluta centrum. Han påpekar också att alla platser på jorden befinner sig i någon mening i utkanten. Denna situation har dock förändrats i och med framväxten av alltmer sofistikerade kommunikationsmedel.
För att en plats eller attraktion skall kunna locka till sig besökare måste de placera sig på den mentala kartan hos människor. De måste finnas i de potentiella besökarnas mentala blickfång, och det måste kunna gå att transportera sig till platsen. Historien om turismens utveckling går således hand i hand med utvecklandet av kommunikationsmedel, såväl de rent transportmässiga som de medel som används till att kommunicera budskap.
Ett av de största hindren för att utveckla turism försvann i och med romarrikets uppbyggnad, och dess prioritering av väl fungerande vägnät (Blom & Nilsson: 2003). Det var också först under denna tid turismen förvandlades till ett sätt att fly vardagen och vila upp sig. Ett tecken så gott som något på att Pax Romana bärgade för välfärd och blomstrande samhällen. Människor sökte sig till vattendrag där man fiskade, badade och festade. Dessutom byggdes stora fritidsanläggningar som erbjöd alla sorters moderna bekvämligheter. Efter romarrikets fall följde dock en nedgång i turismen. Orsakerna till detta står främst att finna i att det som hade varit gynnsamt för turismen under romarnas tid nu krackelerade. Vägar och städer förföll, den rådande freden ersattes av instabilitet i många områden, och fattigdomen bredde ut sig över Europa. Istället för ett centralt rike, förpassade instabiliteten ut alla områden i periferin. Lite tillspetsat blev varje rike som en ö omgiven av andra öar.
Men, från 1400- fram till 1700-talet förändrades kommunikationsnätverken av två viktiga utvecklingstendenser. För det första började postväsendet byggas ut i vissa stater. Och för det andra användes boktryckarkonsten till att framställa och sprida nyheter. I mitten av 1400-talet började det publiceras en rad olika typer av informationsblad, affischer och häften. Dessa var en blandning av officiella eller halvofficiella framställningar av statliga dekret, såsom beskrivningar av särskilda händelser, som militära sammandrabbningar eller naturkatastrofer, men även sensationsartade redogörelser för ovanliga fenomen, som till exempel jättar, kometer och uppenbarelser (Thompson: 2001). Enligt Thompson blev det allmänna intresset för det trettioåriga kriget startskottet för tidningarnas stora expansion runt om i Europa. De flesta av dessa första tidningar fokuserade främst på utlandsnyheter. Det var i detta skede som boktryckarkonsten på allvar började bidra till att expandera människors världsbild över nationsgränserna. Det geografiska omfånget av omvärldsbevakningen i början av 1600-talet begränsade sig dock till att gälla Europas mest befolkade städer och länder (Thompson, 2001). Men trenden var tydlig. Världen började sakta men säkert, i och med spridandet av information, att bli allt mindre.
Världen krympte än mer rent mentalt sett (Blom & Nilsson: 2003) under 1700-talets upplysningstid. Allt mellan himmel och jord skulle observeras, kategoriseras, och arkiveras. Kunskapssamlandet blev till och med själva grundsyftet med många resor. Vad som förut hade ansetts perifert på gränsen till betydelselöst var nu ansett intressant ur forskningssynpunkt (till exempel Darwins och Cooks forskningsresor). Spridningen av information i en större skala lät dock vänta på sig ytterligare en tid.
Under 1800-talet skedde det dock en radikal utveckling inom kommunikationsområdet. De första riktiga nyhetstidningarna föddes. De första tidningarna under 1800-talet i Sverige vände sig till eliten i samhället, eftersom läskunnigheten var låg och få människor hade råd att köpa en tidning. Under denna tid var således möjligheten att bilda sig en egen bild av samhället olika stor beroende på vilken socioekonomisk grupp man tillhörde. De som inte kunde läsa, eller inte hade råd med tidningar hade en mycket begränsad bild av hur det stod till i Sverige. De som däremot tillhörde det högsta samhällskiktet kunde snappa upp information från olika delar av landet, och hade således en större kunskap om läget i riket. Nyheterna på den här tiden, före järnvägar och telegrafer, var dock lokalt förankrade eftersom det tog lång tid för en nyhet att spridas. Dessutom fanns det inte nationella och internationella nyhetsbyråer som kunde sprida nyheterna över stora avstånd (Hadenius & Weibull: 2000).
I slutet av 1800-talet moderniserades journalistiken, och spreds till större grupper i samhället. Denna utveckling hängde ihop med de tekniska, distributionsmässiga och ekonomiska faktorerna. Det var nu möjligt att distribuera information allt längre bort i periferin, samtidigt som medelklassen växte sig allt starkare tack vare den industrialiserade ekonomin. Information och resor blev tillgängligt för en större grupp människor.
Blom & Nilsson pekar också på människans transportmetoder (Blom & Nilsson: 2003) och hur de genomgick en omvälvande utveckling. Om man tidigare hade använt sig mestadels av segelfartyg, började nu användandet av ångbåtar ta fart. Än mer viktigt var järnvägarnas utbredning. Framåtskridandet av dessa två kommunikationssätt resulterade att man kunde färdas längre, och billigare, samt att det blev möjligt att schemalägga transporter på ett helt annat sätt. Detta i kombination med, som jag nämner ovan, 1800-talets accelererande industrialiseringsprocess och dess nya sociala strukturer, som till exempel en större medelklass, resulterade i en ökad tillgänglighet . Vad som förut hade upplevts lika perifert som månen kunde nu nås med hjälp av moderna transportmedel, och budskap från exotiska kulturer och miljöer kunde skickas med en svindlande hastighet från den ena delen av världen till den andra.
Nyimperialismen under slutet av 1800-talet illustrerar dock väl hur snävt begreppet centralitet egentligen är om det enbart används i ett geografiskt hänseende. Visserligen krympte världen tack vare till exempel ångbåten och telegrafen. Dessa två uppfinningar är också en stor förklaring till att de områden i världen som tidigare lämnats i fred nu erövrades. Till exempel erövrades i stort sett hela innersta Afrika under denna period, och kontinenten befolkades av europeiska kolonisatörer, missionärer osv. Afrika hade intagit en mer central del i européernas mentala karta, samtidigt som afrikanerna ansågs lika perifera som någonsin förut. Det var som om de inte ens existerade i den vite mannens ögon. De var, som Blom skulle ha kallat det, mikromarginella öar.
Även om kommunikationerna utvecklades mycket snabbt och radikalt under 1800-talet, kan den ändå inte jämföras med hur 1900-talet i allmänhet och dess sista decennier i synnerhet har påverkat vår syn på vad som egentligen är perifert, och vad som är centralt. Världen har under de senaste decennierna, i takt med att mediernas tentakler sträckt sig allt längre ut i världen och förlängt våra sinnen, krympt ihop till vad McLuhan kallade den globala byn. Den tekniska utvecklingen, inte minst inom datateknologins och massmediernas område, samt dess explosionsartade utbredning har medfört genomgripande förändringar i det sociala och kulturella landskapet.
Centralitet och periferi i mediesamhället:
Blom hävdar att den materiella periferin (Blom: 1996) är mycket svårare att definiera än den immateriella eftersom den är personbunden – subjektiv. Han pekar på hur till exempel tid är en viktig faktor i sammanhanget. Till exempel är den tid det tar att förflytta sig mellan punkt a och punkt b viktigare ur kommunikationssynpunkt än själva avståndet mätt i kilometer. Han lyfter också fram hur människors sociala situation kan skapa mentala avstånd till andra geografiskt närliggande människor. Dessa människor, regioner, städer, eller vad det nu kan röra sig om kallas för ”mikromarginella öar”:
”Ur ett socialt perspektiv kan stadsdelen Rosengård i Malmö eller Botkyrka kommun i stockholmsregionen vara mer perifera än Årjängs kommun i Värmland … Storleken på dessa öar förändras över tiden. Öar kan uppkomma och försvinna ... Mikromarginalitet kan i vissa sammanhang vara synonymt med isolering. Att vara rörelsehindrad och boende på femte våningen i en fastighet utan hiss på strandvägen i Stockholm är kanske att befinna sig på en mikromarginell ö. Man är fysiskt isolerad. Däremot kan kanske det sociala kontaktnätet vara stort varför det inte är fråga om en immateriell periferitet” (Blom, 1996: 13-14).
Detta resonemang är i högsta grad intressant särskilt med tanke på hur de moderna kommunikationsmedlen har tydliggjort precis hur relevanta Bloms teorier är. Australien till exempel som i det närmaste är Sveriges geografiska antipod intar trots detta en mycket mer central position i svenskens medvetande än till exempel Balkan som befinner sig geografiskt mycket närmare. Detta har att göra med att vi kan identifiera oss med australierna på grund av deras språk och västerländska kultur. Kontinenten upplevs dessutom inte längre som om den ligger på andra sidan världen eftersom den kan nås med flyg på cirka 24 timmar (det var inte länge sedan det tog en halv evighet att färdas till Australien), och vi kan enkelt kommunicera med australierna med hjälp av Internet eller telefonen. Balkan däremot, som bara ligger några timmars flygresa bort, associeras med krig och elände. Dessutom talar vi inte deras språk, och delar inte deras kultur. I alla fall inte i lika hög grad som den australiensiska kulturen (läs. Amerikaniserade).
Om det är något som är viktigt för turistnäringen i ett land är det att befinna sig i resten av världens medvetande. Och vad som är än mer viktigt är att om man hamnar i världens blickgång ska det vara för något positivt. Sahlberg är inne på samma tankegång och menar att i ett dynamiskt samhälle flyttar människor och kapital mellan olika platser. Och det är just människor och kapital som utgör grogrunden för en plats. Han påvisar också det starka sambandet mellan turism och migration – det vill säga om turisten gillar platsen kan han tänka sig att flytta dit permanent. ”I globaliseringens kölvatten kommer konkurrensen mellan orter och regioner i framtiden alltmer avgöras av deras attraktivitet som mötesplats” (Sahlberg, 2001: 180). Han utvecklar sitt resonemang och menar att platser som vill behålla eller attrahera företag, organisationer och individer måste erbjuda attraktiva miljöer, och det i sin tur förutsätter en stark position på människors mentala karta.
Det absolut viktigaste för vilken destination som helst är alltså att inta en central plats på dessa mentala kartor, och att ha en positiv image. Det är här platsrelaterade ”attribut” av alla de slag spelar en enormt stor roll. Vad vore Sydney utan sitt operahus? Det räcker med att göra en Google sökning på Sydney och de flesta länkar man klickar på har i en eller annan form en illustration av operahuset. Detsamma kan sägas om New York och dess mest berömda byggnader: Empire State Building och Frihetsgudinnan, Pisa med sitt lutande torn, eller Paris med Eifeltornet och triumfbågen. Listan kan göras hur lång som helst.
De platsrelaterade attributen behöver dock inte vara välkända byggnader eller stadssilhuetter. Skulle någon bry sig om Liverpool om inte det vore för Beatles? Vem skulle överhuvudtaget känna till Kitty Hawk, North Carolina om inte det vore för att första flygningen ägde rum där för hundra år sedan? Men, även små städer och platser försöker så gott det går att skapa en positiv prototyp i människors sinnen, även om de är nödgade att använda sig av små medel. Karlstad till exempel brukar i informationsbroschyrer trycka hårt på att det är en universitetsstad, och det framgångsrika hockeylaget FBK. Och Arvika, där jag bor, försöker marknadsföra sig som kulturens hemvist. Detta accentueras bland annat med hjälp av ”fågelmannen”, den berömda statyn av Christian Eriksson.
Sedan har vi de platser på jorden som återger negativa signaler när dess namn nämnts. Till exempel mellanöstern med dess konflikter och motsättningar, eller Afrika med sin brottslighet och misär, Ryssland med sin korruption och maffia, etc.
Hur når man då en stark position på människors mentala karta? I dagens globaliserade mediesamhälle är förstås svaret givet: genom medierna. Det blir i denna kontext intressant att lyfta fram dagens nyhetsvärdering. Vi börjar med en definition av begreppet:
Nyhetsförmedlingen är en storindustri inom massmediesfären och präglas av många olika aktörer och konkurrerande bolag. Enligt de flesta medievetare handlar tidningsbranschen till ytterst om att tillmötesgå ekonomiska vinstintressen, att sälja upplagor och fylla annonsutrymmen. Det gäller att locka köpare med sina nyheter, och för att göra det måste man vara först med nyheten, man måste sticka ut för att göra sig hörd i det omfattande mediebruset. Ty ju högre upplagorna är ju mer annonsintäkter inbringar tidningarna till företaget. Antalet tänkbara nyheter är mycket större än vad som faktiskt publiceras i medierna. Frågan är således vad det är som utmärker de nyheter som går igenom hela nyhetsprocessen och letar sig fram till mediekonsumenten. Det som görs av redaktionen i detta sammanhang kallas för ”nyhetsvärdering”.
Ett mediums nyhetsvärdering kan till exempel gälla hur mediet disponerar sitt totala innehåll, till exempel fördelningen av inrikes och utrikes nyheter inuti tidningen. Det kan också gälla vilka typer av ämnen eller händelser från olika geografiska områden som bevakas. Men det kan också vara frågan om vilka aspekter hos en viss händelse som det fokuseras mest ingående på (Weibull & Hadenius, 2000: 342.) Det har dock gjorts försök att utveckla en mer generell nyhetsvärderingsmodell som inkluderar var och en av dessa nivåer. Håkan Hvitfelt (Hadenius & Weibull, 2000: 343) har sammanfattat denna modell i tio punkter. Enligt honom har en nyhet större chans att bli producerad, publicerad, placerad på förstasidan och bli huvudartikel i tidningen om den handlar om:
1. Politik, ekonomi samt brott och olyckor och
2. om det är kort geografiskt eller kulturellt avstånd till
3. händelser och förhållanden som
4. är sensationella och överraskande,
5. handlar om enskilda elitpersoner och
6. beskrivs tillräckligt enkelt men
7. är viktiga och relevanta,
8. utspelar under kort tid men som en del av ett tema
9. samt har negativa inslag
10. och har elitpersoner som källor.
Det blir i ljuset av Hvitfelts modell än mer tydligt hur svårt det kan vara för attraktion att inta en plats i människors medvetande. Många platser på jorden sållas bort direkt från medierna på grund av att de ligger för långt borta såväl geografiskt som kulturellt sätt, samtidigt som andra ställen endast hamnar på nyheterna när området drabbats av en spektakulär katastrof, ett uppseendeväckande brott, krig, etc. Ett område som Egypten är till exempel mycket väl lämpat för turism med sina bad- och snork-möjligheter, rika historia, och otaliga monument. Men turismen i området gick ner i samband med terroristattentat mot turister i området för ett antal år sedan. Nyheter av detta slag dominerar rapporterna från hela mellanöstern. Det vore dock intressant att jämföra hur många turister som far illa i till exempel USA jämfört med dessa länder.
Jag vet inte ens om det fortfarande föreligger ett terroristhot mot turister i Egypten eller inte, eftersom medierna har en viss benägenhet att fokusera sig på det negativa som modellen ovan illustrerar. Faktum kvarstår dock. Egypten befinner sig i en central plats vad det gäller västvärldens medvetande om platser på jorden man bör undvika, samtidigt som Egypten i sig, dess kultur och människor, befinner sig i periferin från vår synvinkel sett. Detta gör det mycket svårt för Egypten att bli ett lika populärt resmål som till exempel Costa del Sol(som handen på hjärtat inte har alls lika mycket att erbjuda ur en historisk eller kulturell synvinkel).
Vad som då återstår för turistattraktioner som befinner sig i nyhetsvärderingens periferi eller utmålas med enbart negativa stämplar är att på bred front försöka locka till sig turister genom informationsbroschyrer, resekataloger, etc. Men dessa budskapsbärare har dock en liten chans att slå sig igenom det allmänna mediebruset.
Litteraturlista:
Blom, Thomas (19996). Periferi och centralitet: En fråga om perspektiv. Universitetstryckeriet: Karlstad
Blom, Thomas, Nilsson, Tomas (2000). Symbolturism – Morbidturism – Mytturism. Universitetstryckeriet: Karlstad
Blom, Thomas, Nilsson, Mats (2003). Turismens och resandets historiska utveckling – Några nedslag i tiden.
Sahlberg, Bengt (2001). Möten, människor & marknader : om turism och resande. Liber ekonomi: Malmö
Thompson, B. John. (2001). Medierna och moderniteten. Daidalos AB: Göteborg
Weibull & Hadenius. (2000). Massmedier: Press radio och TV i förvandling: Falun: Albert Bonniers förlag
måndag 22 februari 2010
onsdag 20 januari 2010
Symbol- morbid och mytturism – Turismnischer av vår tid
Det absolut viktigaste för vilken destination som helst är att existera i människors mentala kartor, och att ha en positiv image. Det är här platsrelaterade ”attribut” av alla de slag spelar en enormt stor roll. Vad vore Sydney utan sitt operahus? Det räcker med att göra en Google sökning på Sydney och de flesta länkar man klickar på har i en eller annan form en illustration av operahuset.
Detsamma kan sägas om New York och dess mest berömda byggnader: Empire State Building och Frihetsgudinnan, Pisa med sitt lutande torn, eller Paris med Eifeltornet och triumfbågen. Listan kan göras hur lång som helst. De platsrelaterade attributen behöver dock inte vara välkända byggnader eller stadssilhuetter. Skulle någon bry sig om Liverpool om inte det vore för Beatles? Vem skulle överhuvudtaget känna till Kitty Hawk, North Carolina om inte det vore för att första flygningen ägde rum där för hundra år sedan?
De sistnämnda exemplen illustrerar platser som blivit berömda enkom för att de blivit ”drabbade” av historien. Gettysburg och Waterloo till exempel existerar enbart i folks medvetande på grund av att det utkämpat klassiska slag på dessa marker.
Men, även små städer och platser försöker så gott det går att skapa en positiv prototyp i människors sinnen, även om de är nödgade att använda sig av små medel. Karlstad till exempel brukar i informationsbroschyrer trycka hårt på att det är en universitetsstad, och det framgångsrika hockeylaget FBK, samt sina stora köpcenter. Och Arvika försöker marknadsföra sig som kulturens hemvist. Detta accentueras bland annat med hjälp av ”fågelmannen”, den berömda statyn av Christian Eriksson.
Ingenstans på jorden finns det dock ett folk som är mer medvetna om hur man bör sätta även en liten ort på kartan som amerikanerna. Det kvittar var man är i USA, varje stad, eller samhälle, med självaktning har någon form av ”unik” attraktion att beskåda. Det må vara världens största pumpa eller jordnöt som ståtar i någon slags monter, eller någon skylt som förkunnar ”här föddes X”, eller ”invånarna i denna stad har världsrekordet i X”, poängen är den att de ser alltid till att ha någon attraktion/symbol som gör just deras stad unik.
Viva Las Vegas
Blom & Nilsson menar att de symboler vi på olika sätt möter i vår vardag utgör etiketter för vår upplevelse av och förväntningar vi har på en viss plats eller attraktion. Symbolerna är också viktiga mentala etiketter för platsen: ”Som konsument lär vi oss betydelsen av dessa symboler vilket samtidigt ger oss ett stöd för minnet. Symbolen kan dock vara av underordnad betydelse då det är associationen och identiteten med platsen som sådan som är central” (Blom & Nilsson: 18). De framhäver också att platser marknadsförs med hjälp av symboliska metaforer.
Till exempel är Los Angeles med sitt Hollywood staden för framgångsrika filmstjärnor, medan Bronx förknippas med kriminalitet. För att utveckla resonemanget: Sahlberg pratar om rummet som varumärke, att byggnader och evenemang utgör en del av den positiva signalarsenalen för platsen. ”Positiva förtecken och framgångsrik spridning av signalementet förefaller vara en väg att öka attraktionskraften hos platsen.
Med ett anglosaxiskt uttryck skulle man rumsligt kunna tala om ′brandscapes′, en slags mentala landskap” (Sahlberg: 95). Han betonar att processen att sprida signalementet som oftast har en lång historisk förankring samtidigt som tur och skicklighet kan lyfta en destination som lever i skymundan, och otur och oskicklighet mycket snabbt kan rasera en positiv profil. Exempel på det förstnämnda fallet är Las Vegas som gick från steril ökenplätt till frodande nöjescentrum på bara några decennier. Exempel på det sistnämnda torde vara Bali, vars position på människors mentala kartor som paradis fick sig en rejäl törn i samband med bombattentatet förra året.
Men låt oss fokusera på det positiva (det kan väl i och för sig diskuteras…) exemplet – Las Vegas. Få städer är så mytomspunna i västvärlden som denna spelstad belägen mitt i den amerikanska öknen. Om Rutherfords tes att ”Den känsla och identitet vi förknippar till en specifik plats utgörs av … en förening av det som varit, det sociala, det kulturella och den ekonomiska kontext vi idag lever i” (Blom Och Nilsson: 19) är sann är Las Vegas det yppersta exemplet. Staden är en manifestering av västvärldens efterkrigsattityder och värderingar. Slit och släng mentaliteten är aldrig så tydlig som på ”The Strip” ( ”The Strip” är smeknamnet på den del av Las Vegas boulevard där de flesta och mest berömda hotellen och kasinona är placerade.) Hela konceptet bygger på den amerikanska drömmen om att tjäna snabba pengar och frossa i ändlös lyx. Allting skall gå snabbt och vara behändigt. Det yttersta beviset på detta är de otaliga drive in-bröllopen. Las Vegas vore inte Las Vegas om det inte vore ett syndens näste, ett modernt Sodom och Gomorra, där alkoholen flödar på diverse strippklubbar och spelhallar.
Den största symbolen för staden, mannen som personifierar drömmen om det syndiga levernet är förstås Elvis Presley. Överallt ser man bilder på den berömde rockartisten, hans musik spelas överallt, och otaliga barer, hotell, osv, har lånat namn från hans skivor och filmer. Staden är dessutom det yttersta kvittot på att de traditionella västerländska kristna värderingarna har ersatts av sekulariseringens hyllande av Mammon. Detta är kanske den främsta mentala bilden som människor har av Las Vegas: den lustfyllda hyllningen av det kapitalistiska levernet.
Det finns dock en fara med att leva på ett mentalt varumärke som är så explicit. Låt oss tydliggöra detta med hjälp av Weaver. Han definierar image som summan av en persons eller en grupp av personers övertygelser, attityder och intryck av ett fenomen. Det är av yttersta vikt för alla destinationer att de upprätthåller en god image, som dessutom hänger med sin tid. De flesta destinationer beställer regelbundet turistiska imageundersökningar. Och resultatet av dessa undersökningar tenderar ofta att peka på ett behov av att rätta till imagen något.
Som exempel nämner Weaver hur ett australiskt regnskogsområde i Queensland bytte namn från ”Wet tropics world heritage area” till ”Australia´s tropical rainforest world heritage. Millions of years in the making. Protected forever.” eftersom besökarna uppgav att de inte gillade ordet ”wet”. De ansåg att det inte kunde knytas till att området de facto var ett regnskogsområde. Dessutom resulterade undersökningen i att områdets symbol, en specifik fågelart (Cassowary), fick bytas ut eftersom fågeln ansågs aggressiv, och förväxlades av vissa med en ”simpel” kalkon.
Om vi då applicerar imagens betydelse för Las Vegas är det helt tydligt så att staden förmedlar ett budskap som ligger helt rätt i tiden. Men faran ligger i, som vi nämnde förut, förändringar som ligger utanför destinationens kontroll. Om till exempel en nymoralism skulle sprida sig på en bred front genom USA och resten av västvärlden (jag utgår från att en stor andel av stadens turister kommer från Europa) och resulterade i att all form av ”gambling” och/eller strippklubbar blev förbjudna skulle plötsligt Las Vegas behöva ändra image radikalt.
Men om staden byggde om alla spelhallar till bingohallar med symboliska marker som insatser istället för pengar, om strippklubbarna byttes ut mot scoutföreningar, Elvisikonen byttes ut mot Tony Bennet eller om de överdådiga neonljusen monterades ner skulle Las Vegas inte längre vara Las Vegas. Det skulle innebära en nedmontering av dess inarbetade Sodom och Gomorra-liknande varumärke. Konceptet Las Vegas ger upphov till en rad olika symboler, vars gemensamma nämnare är ”syndighet”. Ta bort varumärket ”synd” från Las Vegas och staden reduceras återigen till en obebodd ökenplätt.
Mer läsning:
Blom, Tomas, Nilsson, Tomas (2000). Symbolturism – Morbidturism – Mytturism. Universitetstryckeriet: Karlstad
Lawton, Laura, Weaver David (2002). Tourism management. John Wilkes & sons, Australia, ltd: Singapore
Sahlberg, Bengt (2001). Möten, människor & marknader : om turism och resande. Liber ekonomi: Malmö
Detsamma kan sägas om New York och dess mest berömda byggnader: Empire State Building och Frihetsgudinnan, Pisa med sitt lutande torn, eller Paris med Eifeltornet och triumfbågen. Listan kan göras hur lång som helst. De platsrelaterade attributen behöver dock inte vara välkända byggnader eller stadssilhuetter. Skulle någon bry sig om Liverpool om inte det vore för Beatles? Vem skulle överhuvudtaget känna till Kitty Hawk, North Carolina om inte det vore för att första flygningen ägde rum där för hundra år sedan?
De sistnämnda exemplen illustrerar platser som blivit berömda enkom för att de blivit ”drabbade” av historien. Gettysburg och Waterloo till exempel existerar enbart i folks medvetande på grund av att det utkämpat klassiska slag på dessa marker.
Men, även små städer och platser försöker så gott det går att skapa en positiv prototyp i människors sinnen, även om de är nödgade att använda sig av små medel. Karlstad till exempel brukar i informationsbroschyrer trycka hårt på att det är en universitetsstad, och det framgångsrika hockeylaget FBK, samt sina stora köpcenter. Och Arvika försöker marknadsföra sig som kulturens hemvist. Detta accentueras bland annat med hjälp av ”fågelmannen”, den berömda statyn av Christian Eriksson.
Ingenstans på jorden finns det dock ett folk som är mer medvetna om hur man bör sätta även en liten ort på kartan som amerikanerna. Det kvittar var man är i USA, varje stad, eller samhälle, med självaktning har någon form av ”unik” attraktion att beskåda. Det må vara världens största pumpa eller jordnöt som ståtar i någon slags monter, eller någon skylt som förkunnar ”här föddes X”, eller ”invånarna i denna stad har världsrekordet i X”, poängen är den att de ser alltid till att ha någon attraktion/symbol som gör just deras stad unik.
Viva Las Vegas
Blom & Nilsson menar att de symboler vi på olika sätt möter i vår vardag utgör etiketter för vår upplevelse av och förväntningar vi har på en viss plats eller attraktion. Symbolerna är också viktiga mentala etiketter för platsen: ”Som konsument lär vi oss betydelsen av dessa symboler vilket samtidigt ger oss ett stöd för minnet. Symbolen kan dock vara av underordnad betydelse då det är associationen och identiteten med platsen som sådan som är central” (Blom & Nilsson: 18). De framhäver också att platser marknadsförs med hjälp av symboliska metaforer.
Till exempel är Los Angeles med sitt Hollywood staden för framgångsrika filmstjärnor, medan Bronx förknippas med kriminalitet. För att utveckla resonemanget: Sahlberg pratar om rummet som varumärke, att byggnader och evenemang utgör en del av den positiva signalarsenalen för platsen. ”Positiva förtecken och framgångsrik spridning av signalementet förefaller vara en väg att öka attraktionskraften hos platsen.
Med ett anglosaxiskt uttryck skulle man rumsligt kunna tala om ′brandscapes′, en slags mentala landskap” (Sahlberg: 95). Han betonar att processen att sprida signalementet som oftast har en lång historisk förankring samtidigt som tur och skicklighet kan lyfta en destination som lever i skymundan, och otur och oskicklighet mycket snabbt kan rasera en positiv profil. Exempel på det förstnämnda fallet är Las Vegas som gick från steril ökenplätt till frodande nöjescentrum på bara några decennier. Exempel på det sistnämnda torde vara Bali, vars position på människors mentala kartor som paradis fick sig en rejäl törn i samband med bombattentatet förra året.
Men låt oss fokusera på det positiva (det kan väl i och för sig diskuteras…) exemplet – Las Vegas. Få städer är så mytomspunna i västvärlden som denna spelstad belägen mitt i den amerikanska öknen. Om Rutherfords tes att ”Den känsla och identitet vi förknippar till en specifik plats utgörs av … en förening av det som varit, det sociala, det kulturella och den ekonomiska kontext vi idag lever i” (Blom Och Nilsson: 19) är sann är Las Vegas det yppersta exemplet. Staden är en manifestering av västvärldens efterkrigsattityder och värderingar. Slit och släng mentaliteten är aldrig så tydlig som på ”The Strip” ( ”The Strip” är smeknamnet på den del av Las Vegas boulevard där de flesta och mest berömda hotellen och kasinona är placerade.) Hela konceptet bygger på den amerikanska drömmen om att tjäna snabba pengar och frossa i ändlös lyx. Allting skall gå snabbt och vara behändigt. Det yttersta beviset på detta är de otaliga drive in-bröllopen. Las Vegas vore inte Las Vegas om det inte vore ett syndens näste, ett modernt Sodom och Gomorra, där alkoholen flödar på diverse strippklubbar och spelhallar.
Den största symbolen för staden, mannen som personifierar drömmen om det syndiga levernet är förstås Elvis Presley. Överallt ser man bilder på den berömde rockartisten, hans musik spelas överallt, och otaliga barer, hotell, osv, har lånat namn från hans skivor och filmer. Staden är dessutom det yttersta kvittot på att de traditionella västerländska kristna värderingarna har ersatts av sekulariseringens hyllande av Mammon. Detta är kanske den främsta mentala bilden som människor har av Las Vegas: den lustfyllda hyllningen av det kapitalistiska levernet.
Det finns dock en fara med att leva på ett mentalt varumärke som är så explicit. Låt oss tydliggöra detta med hjälp av Weaver. Han definierar image som summan av en persons eller en grupp av personers övertygelser, attityder och intryck av ett fenomen. Det är av yttersta vikt för alla destinationer att de upprätthåller en god image, som dessutom hänger med sin tid. De flesta destinationer beställer regelbundet turistiska imageundersökningar. Och resultatet av dessa undersökningar tenderar ofta att peka på ett behov av att rätta till imagen något.
Som exempel nämner Weaver hur ett australiskt regnskogsområde i Queensland bytte namn från ”Wet tropics world heritage area” till ”Australia´s tropical rainforest world heritage. Millions of years in the making. Protected forever.” eftersom besökarna uppgav att de inte gillade ordet ”wet”. De ansåg att det inte kunde knytas till att området de facto var ett regnskogsområde. Dessutom resulterade undersökningen i att områdets symbol, en specifik fågelart (Cassowary), fick bytas ut eftersom fågeln ansågs aggressiv, och förväxlades av vissa med en ”simpel” kalkon.
Om vi då applicerar imagens betydelse för Las Vegas är det helt tydligt så att staden förmedlar ett budskap som ligger helt rätt i tiden. Men faran ligger i, som vi nämnde förut, förändringar som ligger utanför destinationens kontroll. Om till exempel en nymoralism skulle sprida sig på en bred front genom USA och resten av västvärlden (jag utgår från att en stor andel av stadens turister kommer från Europa) och resulterade i att all form av ”gambling” och/eller strippklubbar blev förbjudna skulle plötsligt Las Vegas behöva ändra image radikalt.
Men om staden byggde om alla spelhallar till bingohallar med symboliska marker som insatser istället för pengar, om strippklubbarna byttes ut mot scoutföreningar, Elvisikonen byttes ut mot Tony Bennet eller om de överdådiga neonljusen monterades ner skulle Las Vegas inte längre vara Las Vegas. Det skulle innebära en nedmontering av dess inarbetade Sodom och Gomorra-liknande varumärke. Konceptet Las Vegas ger upphov till en rad olika symboler, vars gemensamma nämnare är ”syndighet”. Ta bort varumärket ”synd” från Las Vegas och staden reduceras återigen till en obebodd ökenplätt.
Mer läsning:
Blom, Tomas, Nilsson, Tomas (2000). Symbolturism – Morbidturism – Mytturism. Universitetstryckeriet: Karlstad
Lawton, Laura, Weaver David (2002). Tourism management. John Wilkes & sons, Australia, ltd: Singapore
Sahlberg, Bengt (2001). Möten, människor & marknader : om turism och resande. Liber ekonomi: Malmö
lördag 10 januari 2009
Vikten av landmärken för att locka turister
Turismen är en samhällelig företeelse som sträcker sig så långt tillbaka som civilisationens vagga. Dess utveckling har genom historien gått hand i hand med sociala, teknologiska, ekonomiska, och transportmässiga förändringar. Vissa faktorer som bestämmer vilka platser som är mest attraktiva ligger utanför destinationernas kontroll, men de flesta resmål kan säljas med mördande reklam, attraktioner och annat som skapar en stark ”pull factor”.
Det föreligger en enighet bland turistforskare att turistattraktionen, på grund av dess avgörande roll vad det gäller att attrahera besökande, är den viktigaste komponenten i turismsystemet. Det kan därför vara på sin plats att syna begreppet lite närmare innan vi går vidare i vår diskussion. Begreppet ”attraktion” inkluderar specifika attraktioner som till exempel slagfält och nöjesparker, och allmänna eller icke specifika attraktioner som exempelvis landskap och klimat.
Konceptet kan också vidgas och omfatta närhet till vänner och släktingar, eller ekonomiska möjligheter. Hur effektiva attraktionerna är beror på deras kvalitet, mångfald, unikhet, bärkraft (carrier capacity, dvs hur många som kan besöka attraktionen vid ett tillfälle) marknadsimage och tillgänglighet.
Attraktioner kan delas upp i två huvudtyper. Nämligen den redan existerande (berg, sjöar, slagfält) eller den skapade attraktionen (Disneyland, Skansen). Det är också vanligt med hybridformer av dessa två olika typer. Till exempel byggs det temaparker och köpcentra, etc., i anslutning till Niagara Falls.
Alla attraktioner är känsliga för skiftningar i det samtida modet, och sociala förändringar. Som exempel nämner han hur det för inte alls så länge sedan skulle anses otänkbart att ligga på en strand flera timmar i sträck i syfte att få en brunare hy. Dessa skiftningar eller förändringar är också illustrerande exempel på att destinationer alltid är beroende av faktorer som ligger utanför deras kontroll.
Sahlberg påpekar att attraktioners betydelse för mänskligt rumsligt beteende av naturliga skäl inte är ett nytt fenomen. ”Redan långt före Kristus drog Grekland och Rom stora skaror besökare från när och fjärran” (Sahlberg: 90). Dessa platsers dragningskraft förklaras av att de var den tidens stora imperier, såväl antika Grekland som Romerska riket var sin samtids kulturella epicentrer. Sahlberg menar att kulturens genomslagskraft är minst lika stor idag, och lyfter fram Bilbao som exempel. Den nordliga spanska staden befann sig i en nedåtgående spiral och man beslöt sig för en rejäl upplyftning av Bilbao som varumärke.
Detta gjorde man genom att låta uppföra ett museum (Guggenheim) som inte bara innebar ett lyft för kulturen i staden utan också innebar en total förändring av stadsbilden eftersom museet är ett arkitektoniskt mästerverk helt i klass med till exempel operahuset i Sydney.
Guggenheimmuseet betraktas nu som en magnifik symbol för den särpräglade baskiska kulturen, och har bidragit till en total succé för Bilbao som turiststad. Sahlberg menar att Stockholm skulle kunna göra något liknande om stadens styrande beslöt sig för att uppföra ett spektakulärt nobelcenter på en strategiskt vald lokation i staden. ”… vi har en unik, hittills, outnyttjad tillgång som skulle lyfta Stockholm och Sverige som nod i såväl vetenskapliga, utbildningsrelaterade, industriella som turistiska sammanhang … Här finns chansen att skapa ett vetenskapens Carnegie Hall eller Wimbledon” (Sahlberg: 99).
Något som ytterligare understryker att det faktiskt föreligger ett behov av en stark, svensk, mental prototyp ute i världen är att Newsweek för några år sedan hade en bild av Sergels torg på sitt jubileumsnummer av Nobelpriset… När ska svenskarna vakna?
Mer läsning: Sahlberg, Bengt (2001). Möten, människor & marknader : om turism och resande. Liber ekonomi: Malmö
Det föreligger en enighet bland turistforskare att turistattraktionen, på grund av dess avgörande roll vad det gäller att attrahera besökande, är den viktigaste komponenten i turismsystemet. Det kan därför vara på sin plats att syna begreppet lite närmare innan vi går vidare i vår diskussion. Begreppet ”attraktion” inkluderar specifika attraktioner som till exempel slagfält och nöjesparker, och allmänna eller icke specifika attraktioner som exempelvis landskap och klimat.
Konceptet kan också vidgas och omfatta närhet till vänner och släktingar, eller ekonomiska möjligheter. Hur effektiva attraktionerna är beror på deras kvalitet, mångfald, unikhet, bärkraft (carrier capacity, dvs hur många som kan besöka attraktionen vid ett tillfälle) marknadsimage och tillgänglighet.
Attraktioner kan delas upp i två huvudtyper. Nämligen den redan existerande (berg, sjöar, slagfält) eller den skapade attraktionen (Disneyland, Skansen). Det är också vanligt med hybridformer av dessa två olika typer. Till exempel byggs det temaparker och köpcentra, etc., i anslutning till Niagara Falls.
Alla attraktioner är känsliga för skiftningar i det samtida modet, och sociala förändringar. Som exempel nämner han hur det för inte alls så länge sedan skulle anses otänkbart att ligga på en strand flera timmar i sträck i syfte att få en brunare hy. Dessa skiftningar eller förändringar är också illustrerande exempel på att destinationer alltid är beroende av faktorer som ligger utanför deras kontroll.
Sahlberg påpekar att attraktioners betydelse för mänskligt rumsligt beteende av naturliga skäl inte är ett nytt fenomen. ”Redan långt före Kristus drog Grekland och Rom stora skaror besökare från när och fjärran” (Sahlberg: 90). Dessa platsers dragningskraft förklaras av att de var den tidens stora imperier, såväl antika Grekland som Romerska riket var sin samtids kulturella epicentrer. Sahlberg menar att kulturens genomslagskraft är minst lika stor idag, och lyfter fram Bilbao som exempel. Den nordliga spanska staden befann sig i en nedåtgående spiral och man beslöt sig för en rejäl upplyftning av Bilbao som varumärke.
Detta gjorde man genom att låta uppföra ett museum (Guggenheim) som inte bara innebar ett lyft för kulturen i staden utan också innebar en total förändring av stadsbilden eftersom museet är ett arkitektoniskt mästerverk helt i klass med till exempel operahuset i Sydney.
Guggenheimmuseet betraktas nu som en magnifik symbol för den särpräglade baskiska kulturen, och har bidragit till en total succé för Bilbao som turiststad. Sahlberg menar att Stockholm skulle kunna göra något liknande om stadens styrande beslöt sig för att uppföra ett spektakulärt nobelcenter på en strategiskt vald lokation i staden. ”… vi har en unik, hittills, outnyttjad tillgång som skulle lyfta Stockholm och Sverige som nod i såväl vetenskapliga, utbildningsrelaterade, industriella som turistiska sammanhang … Här finns chansen att skapa ett vetenskapens Carnegie Hall eller Wimbledon” (Sahlberg: 99).
Något som ytterligare understryker att det faktiskt föreligger ett behov av en stark, svensk, mental prototyp ute i världen är att Newsweek för några år sedan hade en bild av Sergels torg på sitt jubileumsnummer av Nobelpriset… När ska svenskarna vakna?
Mer läsning: Sahlberg, Bengt (2001). Möten, människor & marknader : om turism och resande. Liber ekonomi: Malmö
onsdag 31 december 2008
Forskare bör lyft fram kvinnorna i historien och tolka ur ett mer feministiskt perspektiv
Vi har hittills påvisat i bloggen att tolkningen är beroende av en rad olika faktorer, och kan se väldigt varierande ut beroende på vem som tolkar den. Detta illustreras till exempel väl av uttrycket ”Vinnarna är de som skriver historien”.
Vi har också diskuterat behovet av att angripa vilket ämne det än må vara, från flera olika vinklar. Vikten av mångfald i sin tolkning när det gäller vad som tolkas och hur man tolkar det kan inte understrykas nog. Till exempel bör tolkningen vad det gäller barn, tonåringar och äldre följa totalt olika angreppsvinklar. Tolkning måste vara att gå bortom den nakna presentationen av fakta och sträva mot en djupare innebörd och sanning. Det är alltid en fara med att förlita sig alltför blint på ny teknologi och vara för ”smal” i sin tolkning.
Ovanstående är något som alla tolkare av turismen betonar. Därför är det slående att så många utelämnar genusaspekten som ju blivit så framträdande i annan modern forskning under senare år, särskilt då när det gäller tolkning. Kanske anser många turismtolkare att män och kvinnor är så lika till sin natur, och sitt tänkande, att det inte föreligger en modell för ett specifikt kvinnligt, eller feministiskt, förhållningssätt till tolkandet av fakta.
Om så är fallet håller jag dock inte med. Huruvida kvinnor och män är födda olika, eller om Simone de Beauvoir hade rätt när hon sa att ”Man föds inte till kvinna, man blir det. Den gestalt som människohonan kommer att anta i samhället bestäms inte av något biologiskt, psykologiskt eller ekonomiskt öde, det är kulturklimatet som gestaltar det…” har egentligen ingen betydelse. Faktum kvarstår: det finns ett mer utpräglat manligt synsätt och ett mer distinkt kvinnligt dito.
Jag anser att inte minst historien skulle främjas av att belysas ur ett kvinnligt perspektiv. Dessutom tycks det föreligga ett behov av att lyfta fram kvinnornas roll i de stora historiska skeendena.
Kvinnornas roll i vårt historiska arv förbises alltför ofta detta leder till en undergrävande bild av kvinnors roll i det nutida samhället. Jones and Pay berör betydelsen av ett kvinnligt perspektiv när de skriver:
Existing structures and disciplinary divisions within museums need to be changed radically … Unless research strategies are devised to examine the dimensions of gender more fully, curators will continue to present a past devoid of women. Since the past reflects and reinforces the present, a re-evaluation of gender is also critical for change today. To that end, a feminist perspective is indispensable. It is also not remedial, because it questions what has long been labelled important, and is a political protest against making the past solely one of men (Holcombe: 53).
Holcomb sätter fingret på pudelns kärna och påpekar att hälften av mänsklighetens kollektiva upplevelse är och har varit kvinnlig (Holcomb: 1998). Men sanningen är den att tolkningen av historien är i huvudsak manlig. Den är tolkad av män, och lyfter fram männen ur det förflutna. ”There is ample evidence to support the view that built environments, both historical and contemporary, are supportive and reflective of male rather than female values and perspectives” (Holcomb. 39).
Holcomb illustrerar skevheten genom att lyfta fram alla de otaliga manliga statyer som står som symboler för vårt förflutna. Som exempel var det först 1915 som New York uppförde sin första kvinnliga staty. Denna staty föreställde Joanne de Arc och den tillhörande skriften till statyn konstaterar kort att hon föddes 1412 och brändes på ett bål 1431, alltså nämns inte ett ord om hennes framträdande roll i ett Frankrike som befann sig på gränsen till kollaps i det hundraåriga kriget mot England. För övrigt, påpekar Holcomb, finns det hundratals statyer av amerikanska presidenter i USA, varav ett flertal i New York. Men det var först 1996 som den första, och hittills enda, statyn av en presidentfru (Detta är mycket märkligt med tanke på de starka positioner presidentens fru brukar ha på den amerikanska politiska kartan). Uppfördes, nämligen av Eleanor Roosevelt.
I en studie av franska monument över första världskriget konstaterar Sherman (Holcomb: 1998) att de flesta presenterar manliga soldater, och i de få monument där kvinnorna figurerar gör de det endast i sina stereotypiska roller (exempelvis som sjuksköterska, gråtande, eller som allegoriska symboler för fred). Sherman hävdar att dessa monument inte bara speglar könsrollerna utan också hjälper till att förstärka dem. Faktum är förstås att kvinnor spelade en stor roll för krigsinsatsen för flera av de krigförande länderna under såväl första som andra världskriget. De var tvingade att ta över sysslor som männen annars ansvarade för (till exempel tillverkningen av vapen och ammunition i fabriker). Dessutom ingick flera tusen kvinnor i engelska armén under andra världskriget. Till exempel hade till uppgift att sköta radiokommunikationer, köra ambulanser.
Dessutom var det mestadels kvinnor som ansvarade för det viktiga luftvärnsskyddet i London. Men även om man lyfter blicken bort från krig och konflikter borde det finnas utrymme för tolkningar av historiens skeende som lyfter fram kvinnorna. Till exempel deras roll i hur samhällets värderingar och kultur har formats genom årets lopp. Hur deras roll i familjen har hjälpt till att skapa den sociala strukturen som den ser ut idag, etc.
Det växande intresset för den kvinnliga rollen i vårt kulturella och historiska arv är dock kantat av kontroverser. Enligt Holcomb är till exempel kvinnan som offer i historien något som är högst problematiskt. Vissa är rädda för att beskrivningen av kvinnor som offer, hur historiskt korrekt det än må vara, är någonting som de tror kan leda till att den nutida stereotypiska uppfattningen kvinnan som sårbar och utsatt förstärks och reproduceras. Dessutom råder det en uppfattning att manliga besökare på till exempel en utställning av kvinnlig historia skulle drabbas av en kollektiv skam på grund av ”the sins of the father” (Holcomb: 51) och att de därmed skulle välja att inte besöka sådana utställningar. Men, som vi lärt oss av Beck & Cable bör vi under inga omständigheter sprida ljus över en mörk historia i syfte att locka till sig mer besökare. Kvinnans roll måste lyftas upp ännu mer i det vetenskapliga rampskenet hur mörk historien än må vara. Tolkandets verktyg är till för att informera och skaka om i första hand, att underhålla är sekundärt.
En annan aspekt som jag nämnde inledningsvis är könens förmåga att se på samma sak med olika ögon. Det är därför, enligt min åsikt, att ”the fifteen guiding principles for interpreting nature and culture” utökas med ytterligare en princip. 16: ”Inget vetenskapligt skrå som ägnar sig åt att tolka bör domineras av endast ett kön eller en kulturellt eller åldersmässigt homogen grupp av människor. Mångfald av synsätt är nyckeln till en bred och sammansatt tolkning.”
Källa:
Holcomb, Briavel (1998). Gender and heritage interpretation. I. Uzxel, D. Ballantyne, R. (red). Stationary office: London
Vi har också diskuterat behovet av att angripa vilket ämne det än må vara, från flera olika vinklar. Vikten av mångfald i sin tolkning när det gäller vad som tolkas och hur man tolkar det kan inte understrykas nog. Till exempel bör tolkningen vad det gäller barn, tonåringar och äldre följa totalt olika angreppsvinklar. Tolkning måste vara att gå bortom den nakna presentationen av fakta och sträva mot en djupare innebörd och sanning. Det är alltid en fara med att förlita sig alltför blint på ny teknologi och vara för ”smal” i sin tolkning.
Ovanstående är något som alla tolkare av turismen betonar. Därför är det slående att så många utelämnar genusaspekten som ju blivit så framträdande i annan modern forskning under senare år, särskilt då när det gäller tolkning. Kanske anser många turismtolkare att män och kvinnor är så lika till sin natur, och sitt tänkande, att det inte föreligger en modell för ett specifikt kvinnligt, eller feministiskt, förhållningssätt till tolkandet av fakta.
Om så är fallet håller jag dock inte med. Huruvida kvinnor och män är födda olika, eller om Simone de Beauvoir hade rätt när hon sa att ”Man föds inte till kvinna, man blir det. Den gestalt som människohonan kommer att anta i samhället bestäms inte av något biologiskt, psykologiskt eller ekonomiskt öde, det är kulturklimatet som gestaltar det…” har egentligen ingen betydelse. Faktum kvarstår: det finns ett mer utpräglat manligt synsätt och ett mer distinkt kvinnligt dito.
Jag anser att inte minst historien skulle främjas av att belysas ur ett kvinnligt perspektiv. Dessutom tycks det föreligga ett behov av att lyfta fram kvinnornas roll i de stora historiska skeendena.
Kvinnornas roll i vårt historiska arv förbises alltför ofta detta leder till en undergrävande bild av kvinnors roll i det nutida samhället. Jones and Pay berör betydelsen av ett kvinnligt perspektiv när de skriver:
Existing structures and disciplinary divisions within museums need to be changed radically … Unless research strategies are devised to examine the dimensions of gender more fully, curators will continue to present a past devoid of women. Since the past reflects and reinforces the present, a re-evaluation of gender is also critical for change today. To that end, a feminist perspective is indispensable. It is also not remedial, because it questions what has long been labelled important, and is a political protest against making the past solely one of men (Holcombe: 53).
Holcomb sätter fingret på pudelns kärna och påpekar att hälften av mänsklighetens kollektiva upplevelse är och har varit kvinnlig (Holcomb: 1998). Men sanningen är den att tolkningen av historien är i huvudsak manlig. Den är tolkad av män, och lyfter fram männen ur det förflutna. ”There is ample evidence to support the view that built environments, both historical and contemporary, are supportive and reflective of male rather than female values and perspectives” (Holcomb. 39).
Holcomb illustrerar skevheten genom att lyfta fram alla de otaliga manliga statyer som står som symboler för vårt förflutna. Som exempel var det först 1915 som New York uppförde sin första kvinnliga staty. Denna staty föreställde Joanne de Arc och den tillhörande skriften till statyn konstaterar kort att hon föddes 1412 och brändes på ett bål 1431, alltså nämns inte ett ord om hennes framträdande roll i ett Frankrike som befann sig på gränsen till kollaps i det hundraåriga kriget mot England. För övrigt, påpekar Holcomb, finns det hundratals statyer av amerikanska presidenter i USA, varav ett flertal i New York. Men det var först 1996 som den första, och hittills enda, statyn av en presidentfru (Detta är mycket märkligt med tanke på de starka positioner presidentens fru brukar ha på den amerikanska politiska kartan). Uppfördes, nämligen av Eleanor Roosevelt.
I en studie av franska monument över första världskriget konstaterar Sherman (Holcomb: 1998) att de flesta presenterar manliga soldater, och i de få monument där kvinnorna figurerar gör de det endast i sina stereotypiska roller (exempelvis som sjuksköterska, gråtande, eller som allegoriska symboler för fred). Sherman hävdar att dessa monument inte bara speglar könsrollerna utan också hjälper till att förstärka dem. Faktum är förstås att kvinnor spelade en stor roll för krigsinsatsen för flera av de krigförande länderna under såväl första som andra världskriget. De var tvingade att ta över sysslor som männen annars ansvarade för (till exempel tillverkningen av vapen och ammunition i fabriker). Dessutom ingick flera tusen kvinnor i engelska armén under andra världskriget. Till exempel hade till uppgift att sköta radiokommunikationer, köra ambulanser.
Dessutom var det mestadels kvinnor som ansvarade för det viktiga luftvärnsskyddet i London. Men även om man lyfter blicken bort från krig och konflikter borde det finnas utrymme för tolkningar av historiens skeende som lyfter fram kvinnorna. Till exempel deras roll i hur samhällets värderingar och kultur har formats genom årets lopp. Hur deras roll i familjen har hjälpt till att skapa den sociala strukturen som den ser ut idag, etc.
Det växande intresset för den kvinnliga rollen i vårt kulturella och historiska arv är dock kantat av kontroverser. Enligt Holcomb är till exempel kvinnan som offer i historien något som är högst problematiskt. Vissa är rädda för att beskrivningen av kvinnor som offer, hur historiskt korrekt det än må vara, är någonting som de tror kan leda till att den nutida stereotypiska uppfattningen kvinnan som sårbar och utsatt förstärks och reproduceras. Dessutom råder det en uppfattning att manliga besökare på till exempel en utställning av kvinnlig historia skulle drabbas av en kollektiv skam på grund av ”the sins of the father” (Holcomb: 51) och att de därmed skulle välja att inte besöka sådana utställningar. Men, som vi lärt oss av Beck & Cable bör vi under inga omständigheter sprida ljus över en mörk historia i syfte att locka till sig mer besökare. Kvinnans roll måste lyftas upp ännu mer i det vetenskapliga rampskenet hur mörk historien än må vara. Tolkandets verktyg är till för att informera och skaka om i första hand, att underhålla är sekundärt.
En annan aspekt som jag nämnde inledningsvis är könens förmåga att se på samma sak med olika ögon. Det är därför, enligt min åsikt, att ”the fifteen guiding principles for interpreting nature and culture” utökas med ytterligare en princip. 16: ”Inget vetenskapligt skrå som ägnar sig åt att tolka bör domineras av endast ett kön eller en kulturellt eller åldersmässigt homogen grupp av människor. Mångfald av synsätt är nyckeln till en bred och sammansatt tolkning.”
Källa:
Holcomb, Briavel (1998). Gender and heritage interpretation. I. Uzxel, D. Ballantyne, R. (red). Stationary office: London
torsdag 18 december 2008
Tolkning - Normandie som exempel.
Det specifika budskapet, eller temat, som brukar framföras när det gäller invasionen av ”fortress Europe” den 6 juni 1944 är att amerikanerna befriade Europa från Hitlers järngrepp.
Detta budskap skapades redan av den amerikanska propagandamaskinen innan Frankrike ens befriats och har förstärkts och reproduceras ständigt av tillkommande historieskrivare, filmmakare i Hollywood och den amerikanska Tv-branschen. Den amerikanska propagandan var förstås nödvändig för att locka fler amerikanska män till värvningslokalerna, och ingjuta stridsmod i de franska partisanerna, och närliggande länder som vid tillfället befann sig under nazistisk ockupation.
Men, faktum är att denna tolkning av historien, att amerikanerna räddade demokratin i västvärlden från fascismen, är så utbredd och allmänt vedertagen att även engelska medier och historiker reproducerar detta budskap, trots att de bidrog med substantiella styrkor och materiell.
Detsamma kan sägas om Kanadensare, men flertalet länder därtill deltog också i operationen, till exempel polacker och australiensare. Men som sagt, budskapet som hörs tydligare än något annat genom de kanaler jag tidigare nämnt är just detta att det var här USA befriade världen från Hitler. Detta illustreras av ett citat angående Normandie från en officiell fransk turistbyrå: ”Normandie, denna frihetens jord, bjuder numera på en promenad genom ett slags friluftsmuseum som skildrar detta avgörande ögonblick i europeisk historia, det var här i samband med invasionen som friheten vanns tillbaka, och det var här som det avgörande ögonblicket i andra världskriget skedde."
Under senare år har dock flera historiska revisionister börjat omvärdera betydelsen av dagen D i allmänhet och amerikanernas roll i krigsskeendet i synnerhet. Visserligen är det ingen som ifrågasätter betydelsen av de amerikanska hjälpsändningarna, ekonomiska och militäriska lånen till sina allierade. Däremot har man börjat ifrågasätta huruvida landstigningen av Normandie verkligen var huvudorsaken till att tyskarna till slut fick erkänna sig besegrade. Sovjetunionens roll har istället lyfts upp ur skuggan, och många menar att när operation overlord (dagen D) iscensättes sommaren 1944 var tyskarna i praktiken så gott som redan slagna.
Man menar att Hitler förlorade kriget 1943, först i Stalingrad (General Paulus 6: e arme på ca 300 000 man dödades eller tillfångatogs i Stalingrad mellan åren 1942-1943.) och sedan när operation citadell misslyckades i slaget om Kursk senare samma år. Tyskarna befann sig hela tiden i reträtt efter Kursk, och det var bara en tidsfråga innan ryssarna nådde Berlin, med eller utan hjälp från de allierade. Så, den nya tolkningen innebär alltså att de allierades landstigning inte i sig besegrade Hitler, utan snarare påskyndade hans fall.
Även om denna nya tolkning skulle bli allmänt vedertagen betvivlar jag att den har någon betydelse för Normandie som attraktion. Det kommer inte att innebära att den stora turistskaran som varje år besöker de landstigningsplatserna minskar i omfång. Omtolkningen förringar inte heller modet hos de allierades soldater, det påverkar inte heller faktumet att landstigningen var mycket spektakulär, och den största i sitt slag någonsin. Däremot innebär kanske tolkningen att vissa av dem som deltog i operation overlord upplever det som att deras plats i historien blivit reducerad.
Poängen är att när en reviderad tolkning lyfter upp något nytt i ljuset, är det alltid något annat som får stiga åt sidan. I vissa fall kan en omtolkning till och med innebära att vissa historiska handlingar som upplevts som goda eller nödvändiga omskapas till att ses som något ont. Beck & Cable hävdar att en svårighet som uppstår i tolkningen av historien är att de värderingar som formar vår tolkning av historiska fakta ändras med tiden (Beck & Cabvle: 1991) Fakta vad det gäller mänskliga handlingar ifrågasätts inte, men historikerna och samhället i stort tilldelar nya betydelser och motiv för historiska handlingar med en utgångspunkt tagen i det samtida etiska klimatet. Detta medför att vår uppfattning om vissa historiska individers handlingar skiftas.
Beck & Cable nämner Custer och Columbus och påpekar att dessa två män har gått från att vara hjältar till skurkar i historien. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Och fler kommer att läggas till på denna icke så önskvärda lista vad det lider. Det är jag säker på. Så småningom kommer man säkert att börja ifrågasätta den helgonförklarade Churchills handlingar också. Han var trots allt den första som bombade Kurderna i Irak med kemiska stridsmedel (Han beordrade bombningen eftersom de motsatte sig britternas koloniala intressen i området strax efter krigsslutet).
Jag berörde redan i inledningen vilka som tolkar en attraktion eller händelse. Beck & Cable berör också ämnet, som är ett potentiellt problem inom alla attraktioner som sysslar med historia i någon form: ”The lure of potential profits may corrupt heritage interpretation by determining which themes will be presented and in what ways … add script writers, exhibit designers, and theatrical producers to that list” (Beck & Cable: 74). Problemet är mycket vanligt, och något som alla bör ha i åtanke när man insuper ”berättelser” eller tolkningar om vad det än må vara. Som exempel: kommersiella och offentliga institutioner som får sin inkomst genom inträdesbiljetter kan ibland ”spetsa” sin historiska presentation så att den blir mer attraktiv för publiken, även om det sker på bekostnad av sanningen. Ofta rationaliseras detta genom att de hänvisar till ”artistisk frihet”, eller så avfärdar man kritiken med att ingen ändå kommer att upptäcka felaktigheterna.
Beck & Cable förespråkar dock att en nolltolerans mot alla former av historieförvanskningar. Som ett illustrerande exempel lyfter de fram Disneys planer som gick ut på att skapa en historiepark i USA där arrangörerna skulle lyfta fram mörka kapitel i USA:s historia, som till exempel slavhandeln, och kriget i Vietnam. Den grundläggande idén med konceptet skulle vara att besökaren skulle lämna parken med ett leende på läpparna: ”We don´t want people to come out with a sour face. It is going to be fun with a capital F” (Beck & Cable: 75), sa den tilltänkta föreståndaren om det hela. Oroliga röster hördes genast som menade att ju mer Disney förvandlar historien till myt och förvandlar USA till ett sagoland ju populärare blir parken. Dessutom är det lätt att föreställa sig att de svartas intresseorganisationer, och krigsveteraner inte var alltför roade av idén eftersom den kastade ett trivialiserande ljus över deras kollektiva upplevelser. Men, lyckligtvis förverkligade Disney aldrig sina idéer.
De menar också att tolkare ofta fokuserar på relativt okontroversiella aspekter av krig, som till exempel teknologi eller strategi, medan de mer eller mindre ignorerar krigets grymheter, och dess effekt på samhället i stort. En tolkningsteknik som i synnerhet brukar glorifiera eller trivialisera krigets grymhet är reenactments (återskapningar av till exempel ett känt slag) som ofta fokuserar på selektiva aspekter av ett krig. Till exempel tenderar återskapningar av andra världskriget i USA inrikta sig på nostalgiska och ljusa aspekter som den bejublade hemkomsten, eller Glenn Millers glada dansmusik, eller hur enat och patriotiskt landet var under krigsåren. Detta torde också gälla för filmer enligt min åsikt. Till exempel började Steven Spielbergs ”Rädda menige Ryan” med den kanske mest autentiska skildring av landstigningen vid Normandie som någonsin skådats. Men efter den första halvtimmen gick filmen snabbt över i ett sedvanligt något glorifierat Hollywood-tempo.
Hur långt ska då tolkaren gå i sina försök att presentera död och förstörelse? Som vi pratade om förut anser Beck & Cable att denne bör försöka gå utanför statistiska siffror och presentera en helhet. Men problemet är att när tolkarna försöker se bortom statistiken för slagfält löper de risk att glorifiera eller trivialisera krigets råhet, och därmed såra människor i processen. Men, tolkning bör som sagt vara underhållande medryckande och underhållande för att fånga intresset hos publiken. Hur gör man då detta när ämnet är krig? ”To responsibly interpret war, it is necessary to include the tragic social impacts. However it is unnecessary to include these in a gruesome, sensationalistic manner that distracts from interpretive objects or offends audience members” (Beck & Cable: 75). De poängterar också något mycket viktigt i sammanhanget. Nämligen att publiken vid krigsattraktioner ofta kommer från båda sidor. Det är alltså viktigt att tolkaren, för att nämna några exempel, håller i åtanke att även amerikanska urinvånare besöker slaget vid Little Bighorn, att japaner besöker Pearl Harbor, och människor från södern besöker Gettysburg. Och i mitt exempel Dagen D bör man förstås hålla i åtanke att även tyskar dog vid dess stränder.
Källa:
Beck, Larry, Cable, Ted (1991). Interpretation for the 21st century: Fifteen guiding principles for interpreting Nature and Culture. Sagamore publishing: United States
Detta budskap skapades redan av den amerikanska propagandamaskinen innan Frankrike ens befriats och har förstärkts och reproduceras ständigt av tillkommande historieskrivare, filmmakare i Hollywood och den amerikanska Tv-branschen. Den amerikanska propagandan var förstås nödvändig för att locka fler amerikanska män till värvningslokalerna, och ingjuta stridsmod i de franska partisanerna, och närliggande länder som vid tillfället befann sig under nazistisk ockupation.
Men, faktum är att denna tolkning av historien, att amerikanerna räddade demokratin i västvärlden från fascismen, är så utbredd och allmänt vedertagen att även engelska medier och historiker reproducerar detta budskap, trots att de bidrog med substantiella styrkor och materiell.
Detsamma kan sägas om Kanadensare, men flertalet länder därtill deltog också i operationen, till exempel polacker och australiensare. Men som sagt, budskapet som hörs tydligare än något annat genom de kanaler jag tidigare nämnt är just detta att det var här USA befriade världen från Hitler. Detta illustreras av ett citat angående Normandie från en officiell fransk turistbyrå: ”Normandie, denna frihetens jord, bjuder numera på en promenad genom ett slags friluftsmuseum som skildrar detta avgörande ögonblick i europeisk historia, det var här i samband med invasionen som friheten vanns tillbaka, och det var här som det avgörande ögonblicket i andra världskriget skedde."
Under senare år har dock flera historiska revisionister börjat omvärdera betydelsen av dagen D i allmänhet och amerikanernas roll i krigsskeendet i synnerhet. Visserligen är det ingen som ifrågasätter betydelsen av de amerikanska hjälpsändningarna, ekonomiska och militäriska lånen till sina allierade. Däremot har man börjat ifrågasätta huruvida landstigningen av Normandie verkligen var huvudorsaken till att tyskarna till slut fick erkänna sig besegrade. Sovjetunionens roll har istället lyfts upp ur skuggan, och många menar att när operation overlord (dagen D) iscensättes sommaren 1944 var tyskarna i praktiken så gott som redan slagna.
Man menar att Hitler förlorade kriget 1943, först i Stalingrad (General Paulus 6: e arme på ca 300 000 man dödades eller tillfångatogs i Stalingrad mellan åren 1942-1943.) och sedan när operation citadell misslyckades i slaget om Kursk senare samma år. Tyskarna befann sig hela tiden i reträtt efter Kursk, och det var bara en tidsfråga innan ryssarna nådde Berlin, med eller utan hjälp från de allierade. Så, den nya tolkningen innebär alltså att de allierades landstigning inte i sig besegrade Hitler, utan snarare påskyndade hans fall.
Även om denna nya tolkning skulle bli allmänt vedertagen betvivlar jag att den har någon betydelse för Normandie som attraktion. Det kommer inte att innebära att den stora turistskaran som varje år besöker de landstigningsplatserna minskar i omfång. Omtolkningen förringar inte heller modet hos de allierades soldater, det påverkar inte heller faktumet att landstigningen var mycket spektakulär, och den största i sitt slag någonsin. Däremot innebär kanske tolkningen att vissa av dem som deltog i operation overlord upplever det som att deras plats i historien blivit reducerad.
Poängen är att när en reviderad tolkning lyfter upp något nytt i ljuset, är det alltid något annat som får stiga åt sidan. I vissa fall kan en omtolkning till och med innebära att vissa historiska handlingar som upplevts som goda eller nödvändiga omskapas till att ses som något ont. Beck & Cable hävdar att en svårighet som uppstår i tolkningen av historien är att de värderingar som formar vår tolkning av historiska fakta ändras med tiden (Beck & Cabvle: 1991) Fakta vad det gäller mänskliga handlingar ifrågasätts inte, men historikerna och samhället i stort tilldelar nya betydelser och motiv för historiska handlingar med en utgångspunkt tagen i det samtida etiska klimatet. Detta medför att vår uppfattning om vissa historiska individers handlingar skiftas.
Beck & Cable nämner Custer och Columbus och påpekar att dessa två män har gått från att vara hjältar till skurkar i historien. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Och fler kommer att läggas till på denna icke så önskvärda lista vad det lider. Det är jag säker på. Så småningom kommer man säkert att börja ifrågasätta den helgonförklarade Churchills handlingar också. Han var trots allt den första som bombade Kurderna i Irak med kemiska stridsmedel (Han beordrade bombningen eftersom de motsatte sig britternas koloniala intressen i området strax efter krigsslutet).
Jag berörde redan i inledningen vilka som tolkar en attraktion eller händelse. Beck & Cable berör också ämnet, som är ett potentiellt problem inom alla attraktioner som sysslar med historia i någon form: ”The lure of potential profits may corrupt heritage interpretation by determining which themes will be presented and in what ways … add script writers, exhibit designers, and theatrical producers to that list” (Beck & Cable: 74). Problemet är mycket vanligt, och något som alla bör ha i åtanke när man insuper ”berättelser” eller tolkningar om vad det än må vara. Som exempel: kommersiella och offentliga institutioner som får sin inkomst genom inträdesbiljetter kan ibland ”spetsa” sin historiska presentation så att den blir mer attraktiv för publiken, även om det sker på bekostnad av sanningen. Ofta rationaliseras detta genom att de hänvisar till ”artistisk frihet”, eller så avfärdar man kritiken med att ingen ändå kommer att upptäcka felaktigheterna.
Beck & Cable förespråkar dock att en nolltolerans mot alla former av historieförvanskningar. Som ett illustrerande exempel lyfter de fram Disneys planer som gick ut på att skapa en historiepark i USA där arrangörerna skulle lyfta fram mörka kapitel i USA:s historia, som till exempel slavhandeln, och kriget i Vietnam. Den grundläggande idén med konceptet skulle vara att besökaren skulle lämna parken med ett leende på läpparna: ”We don´t want people to come out with a sour face. It is going to be fun with a capital F” (Beck & Cable: 75), sa den tilltänkta föreståndaren om det hela. Oroliga röster hördes genast som menade att ju mer Disney förvandlar historien till myt och förvandlar USA till ett sagoland ju populärare blir parken. Dessutom är det lätt att föreställa sig att de svartas intresseorganisationer, och krigsveteraner inte var alltför roade av idén eftersom den kastade ett trivialiserande ljus över deras kollektiva upplevelser. Men, lyckligtvis förverkligade Disney aldrig sina idéer.
De menar också att tolkare ofta fokuserar på relativt okontroversiella aspekter av krig, som till exempel teknologi eller strategi, medan de mer eller mindre ignorerar krigets grymheter, och dess effekt på samhället i stort. En tolkningsteknik som i synnerhet brukar glorifiera eller trivialisera krigets grymhet är reenactments (återskapningar av till exempel ett känt slag) som ofta fokuserar på selektiva aspekter av ett krig. Till exempel tenderar återskapningar av andra världskriget i USA inrikta sig på nostalgiska och ljusa aspekter som den bejublade hemkomsten, eller Glenn Millers glada dansmusik, eller hur enat och patriotiskt landet var under krigsåren. Detta torde också gälla för filmer enligt min åsikt. Till exempel började Steven Spielbergs ”Rädda menige Ryan” med den kanske mest autentiska skildring av landstigningen vid Normandie som någonsin skådats. Men efter den första halvtimmen gick filmen snabbt över i ett sedvanligt något glorifierat Hollywood-tempo.
Hur långt ska då tolkaren gå i sina försök att presentera död och förstörelse? Som vi pratade om förut anser Beck & Cable att denne bör försöka gå utanför statistiska siffror och presentera en helhet. Men problemet är att när tolkarna försöker se bortom statistiken för slagfält löper de risk att glorifiera eller trivialisera krigets råhet, och därmed såra människor i processen. Men, tolkning bör som sagt vara underhållande medryckande och underhållande för att fånga intresset hos publiken. Hur gör man då detta när ämnet är krig? ”To responsibly interpret war, it is necessary to include the tragic social impacts. However it is unnecessary to include these in a gruesome, sensationalistic manner that distracts from interpretive objects or offends audience members” (Beck & Cable: 75). De poängterar också något mycket viktigt i sammanhanget. Nämligen att publiken vid krigsattraktioner ofta kommer från båda sidor. Det är alltså viktigt att tolkaren, för att nämna några exempel, håller i åtanke att även amerikanska urinvånare besöker slaget vid Little Bighorn, att japaner besöker Pearl Harbor, och människor från södern besöker Gettysburg. Och i mitt exempel Dagen D bör man förstås hålla i åtanke att även tyskar dog vid dess stränder.
Källa:
Beck, Larry, Cable, Ted (1991). Interpretation for the 21st century: Fifteen guiding principles for interpreting Nature and Culture. Sagamore publishing: United States
måndag 15 december 2008
TOLKNING, PLATSIDENTITET, NATIONALIDENTITET OCH AUTENCITET
Tolkning är alltid subjektivt oavsett vilket område man söker tolka. Turismen är inget undantag. Att tolka innebär alltid att en viss sida av myntet fokuseras på bekostnad av den andra sidan.
Själva begreppet är dessutom diffust och är inom alla vetenskapliga fält ständigt utsatt för kritik, eftersom någon alltid anser sig besitta ett bättre instrument för tolkning än den andra. Men när en tolkning av ett landskap eller attraktion fungerar kan den, som Beck & Cable uttrycker det, hjälpa människor att se bortom deras egna förmågor - den kan berika en uppvevelse av en ett landskap eller attraktion till att bli i det närmaste magisk. Därför ska vi titta närmare begreppet tolkning inom den turistvetenskapliga sfären.
Syfte:
Syftet med denna artikelserie är trehövdad. Först skall vi beskriva tolkningen rent praktiskt. Till exempel vad innebär begreppet, vad för sorts information är det som ges till besökare? Och vilka är medierna och kanalerna som används i denna process?
Sedan skall vi diskutera ur ett kritiskt perspektiv vems/vilkas attraktion det är som blir framställd, eller försummade. Vi skall undersöka var informationen kommer ifrån, med andra ord vem eller vilka krafter påverkar informationen som återges? Och vad kan det innebära för dem vars attraktioner framställs?
Slutligen skall det framställas sätt som kan resultera i en intressantare tolkning. De olika tolkningsperspektiven skall synas och möjligen revideras i syfte att få fram en annorlunda tolkning.
Vad är tolkning, och vilka medier används i processen?
Enligt Beck & Cable är tolkning en utbildningsmässig aktivitet (Beck & Cable: 1991) som syftar till att blottlägga sanningar om vår kultur och naturresurser. Genom olika medier, till exempel samtal, guidade turer, och utställningar förstärker tolkningen vår förståelse, uppskattning. Detta i sin tur leder till en starkare önskan att skydda våra historiska landmärken och natur. De fortsätter sitt resonemang och hävdar att tolkning är en informerande och inspirerande process som hela tiden förekommer i våra naturreservat, skogar, vildmark, zoo, museer, och kulturella platser. Exempel på sådana ställen i Sverige kan vara Kolmården, skansen, slottet, gamla stan, etc. Mer kända ställen utomlands inkluderar vitt skilda ställen som kinesiska muren, Grand Canyon, Alamo, stora barriärrevet, pyramiderna, etc. Alla dessa ställen har förstås en stark attraktionskraft, men genom tolkning kan vi tillskansa oss en större uppskattning för deras skönhet och mening.
Det är just mening som är ett nyckelord för Beck & Cable. För dem innebär tolkning att ge mening åt ett ”främmande” landskap eller händelse som skett eller sker: ”What is being translated (say glacification of Yosemite Valley, ecosystem dynamics at Yellowstone, or events surrounding the battle att Gettysburg) may well be 'foreign' to substantial number of visitors. The interpreter elucidates technical information about the geology, ecology, or history of an area in a straight forward, understandable, and engaging manner” (Beck & Cable: 1). Varje tolkare skall dessutom sträva efter att kommunicera en känsla av varje plats unikhet, platsens historiska betydelse, på ett personligt och individuellt sätt. De mest effektiva tolkarna framkallar, enligt Beck & Cable, förundran, fascination, inspiration, och starka känslor hos åhöraren. Detta kräver förstås att tolkarna är pedagogiska och kunniga på området de har ansvar för.
Den form av tolkning som återges för besökare kan tänkas vara rena fakta om ett områdes historia, eller fauna, osv. På ett zoo kan det ges information om djurens naturliga hemvist och deras situation där, osv. En vandringsled behöver tolkas tydligt så att det framgår hur man skall förhålla sig till den utan att råka ut för några faror längs vandringen. Det är i det sistnämnda exemplet alldeles extra tydligt hur viktigt det är att tolkarna har rätt utbildning och engagemang för sin uppgift. För vid vissa tillfällen är det mer än bara turistens upplevelse av en plats eller attraktion som kan gå i kras.
Tolkning kommer i många skepnader. Personlig tolkning (Beck & Cable: 1991) syftar till samtal på tu man hand, demonstreringar, dockshower, levandegjord historia (living history), historieberättande, naturpromenader, och guidade turer. Dessa former av tolkning kan förekomma i auditoriums, utomhusarenor, längs en vandringsled, eller i historiska sajter eller byggnader, etc. De opersonliga (nonpersonal) tolkningarna innefattar allt från turistinformation i form av broschyrer, vykort, skyltar, datoranimeringar, Internet, radioutsändningar från inuti till exempel en nöjespark, självguidade vandringsleder och interaktiva datorer.
Fler medier som används inom tolkningen är hologram och animatronics (Beck & Cable: 1991), det vill säga robotar. Dessa robotar har mer eller mindre rörliga munnar, och vissa rörliga kroppsdelar. Denna rörliga och talande figur kan hjälpa till att attrahera besökare och hålla intresset vid liv under en demonstration.
TV-generationen, påpekar Beck & Cable, är nuförtiden helt integrerad med videoteknologin. Videoapparater och videokameror finns i var mans hem. Detta, i kombination med att det är billigare, har medfört att videomediet har ersatt diabildshower, det klassiska filmformatet, och personliga presentationer på de flesta anläggningar.
Ett annat intressant sätt att få ut information dessa dagar är de olika utrustningarna för distansundervisning. Dessa system använder sig av satelliter (eller Internet) för att återge livesändningar. Nya tjänster som Google Maps hjälper människor att tolka världen ur ett helt nytt perspektiv.
Datorprestandan har utvecklats i en explosionsartad takt det senaste decenniet. Detta har möjliggjort att interaktiva datordemonstrationer har blivit allt vanligare. Tekniken kan användas på flera sätt. Till exempel som referenshjälpmedel, som personliga guider, eller som simulationer eller utbildande spel (edutainment). Sedan använder sig också turistindustrin av DVD-skivor för att kunna få ut en större mängd material på ett enkelt och billigt sätt till den stora publiken. Digitalkameran dessutom ett enkelt verktyg att använda sig av. Den är snabb, billig, och erbjuder större möjligheter för användaren.
Många tolkningar skapas också genom historieböcker, och dokumentärer om historia, samt böcker om och dokumentärer om städer/landskap/länder/attraktioner, och så vidare. Myter skapas och förkastas hela tiden genom fiktiva eller faktamässiga tolkningar. Attraktionen Hollywood är ett bra exempel. Vissa tolkningar av stadsdelen är romantiska och målar upp en bild av flärd och glamour, en symbol för det rika Amerika och dess välmående stjärnor.
En annan bild (inom såväl facktolkningar, som i film, böcker och musik) målar dock upp en annan bild av Hollywood. I denna tolkning är ”drömfabriken” en utbränd stadsdel som symboliserar Amerikas ekonomiska och moraliska förfall. När man väl besöker Hollywood inser man förstås att alla tolkningar har rätt, och alla har fel. Det vill säga, det ligger i tolkningens natur att måla upp en bild som är svart eller vit, medan sanningen som oftast ligger någonstans mittemellan. Det är alltså viktigt att hela tiden försöka sätta tolkningar i sitt rätta sammanhang, och ifrågasätta tolkarens motiv, eller om det finns alternativa tolkningar, och så vidare. Därför ska vi nu ta en titt på tolkningen ur ett mer kritiskt perspektiv.
Tolkning ur ett kritiskt perspektiv
Beck & Cable understryker att det är viktigt att presentera en helhet i sin tolkning, men därmed inte sagt att tolkaren skall inkludera alla fakta. Det är helt enkelt omöjligt att inkludera alla fakta i berättelsen av en plats. Åhörarens minne klarar helt enkelt inte av att bearbeta mer än en viss mängd fakta, det är därför viktigt att tolkaren noggrant väljer vilka aspekter som skall täckas och vilka som kan exkluderas. Parollen är”fokuserad helhet”:
”For example, from battlefields where thousands fell, to local sties memorializing those who fought in an almost forgotten skirmish, interpretive media often focus on technical descriptions of the weapons and the numbers and affiliation of dead and wounded. The statistics are often presented, and read, like a baseball boxscore. Self-guiding nature trails often offer an abundance of information … the information will exceed capabilities for even short-term memory … the interpretation should support a focused whole” (Beck & Cable: 48).
De fortsätter sitt resonemang och menar att tolkning presenterad som en helhet med mening applicerad till fakta som presenteras gör att besökarna/åhörarna utbildas I en större grad. Nyckeln till att uppnå detta är att välja ut starka och belönande teman av den händelse/attraktion/landskap man önskar beskriva. Urvalet görs med hjälp av temabaserad tolkning. Med tema i det här sammanhanget menas att man framför ett specifikt budskap. Teman är innebörder som tolkaren vill att lyssnaren skall förstå och ta till sig. Denna ”approach” eliminerar risken att en rad fakta som inte har något med varandra att göra presenteras. En annan fördel med denna metod är att det visat sig att folk kommer ihåg teman, men inte fakta.
Källa:
Själva begreppet är dessutom diffust och är inom alla vetenskapliga fält ständigt utsatt för kritik, eftersom någon alltid anser sig besitta ett bättre instrument för tolkning än den andra. Men när en tolkning av ett landskap eller attraktion fungerar kan den, som Beck & Cable uttrycker det, hjälpa människor att se bortom deras egna förmågor - den kan berika en uppvevelse av en ett landskap eller attraktion till att bli i det närmaste magisk. Därför ska vi titta närmare begreppet tolkning inom den turistvetenskapliga sfären.
Syfte:
Syftet med denna artikelserie är trehövdad. Först skall vi beskriva tolkningen rent praktiskt. Till exempel vad innebär begreppet, vad för sorts information är det som ges till besökare? Och vilka är medierna och kanalerna som används i denna process?
Sedan skall vi diskutera ur ett kritiskt perspektiv vems/vilkas attraktion det är som blir framställd, eller försummade. Vi skall undersöka var informationen kommer ifrån, med andra ord vem eller vilka krafter påverkar informationen som återges? Och vad kan det innebära för dem vars attraktioner framställs?
Slutligen skall det framställas sätt som kan resultera i en intressantare tolkning. De olika tolkningsperspektiven skall synas och möjligen revideras i syfte att få fram en annorlunda tolkning.
Vad är tolkning, och vilka medier används i processen?
Enligt Beck & Cable är tolkning en utbildningsmässig aktivitet (Beck & Cable: 1991) som syftar till att blottlägga sanningar om vår kultur och naturresurser. Genom olika medier, till exempel samtal, guidade turer, och utställningar förstärker tolkningen vår förståelse, uppskattning. Detta i sin tur leder till en starkare önskan att skydda våra historiska landmärken och natur. De fortsätter sitt resonemang och hävdar att tolkning är en informerande och inspirerande process som hela tiden förekommer i våra naturreservat, skogar, vildmark, zoo, museer, och kulturella platser. Exempel på sådana ställen i Sverige kan vara Kolmården, skansen, slottet, gamla stan, etc. Mer kända ställen utomlands inkluderar vitt skilda ställen som kinesiska muren, Grand Canyon, Alamo, stora barriärrevet, pyramiderna, etc. Alla dessa ställen har förstås en stark attraktionskraft, men genom tolkning kan vi tillskansa oss en större uppskattning för deras skönhet och mening.
Det är just mening som är ett nyckelord för Beck & Cable. För dem innebär tolkning att ge mening åt ett ”främmande” landskap eller händelse som skett eller sker: ”What is being translated (say glacification of Yosemite Valley, ecosystem dynamics at Yellowstone, or events surrounding the battle att Gettysburg) may well be 'foreign' to substantial number of visitors. The interpreter elucidates technical information about the geology, ecology, or history of an area in a straight forward, understandable, and engaging manner” (Beck & Cable: 1). Varje tolkare skall dessutom sträva efter att kommunicera en känsla av varje plats unikhet, platsens historiska betydelse, på ett personligt och individuellt sätt. De mest effektiva tolkarna framkallar, enligt Beck & Cable, förundran, fascination, inspiration, och starka känslor hos åhöraren. Detta kräver förstås att tolkarna är pedagogiska och kunniga på området de har ansvar för.
Den form av tolkning som återges för besökare kan tänkas vara rena fakta om ett områdes historia, eller fauna, osv. På ett zoo kan det ges information om djurens naturliga hemvist och deras situation där, osv. En vandringsled behöver tolkas tydligt så att det framgår hur man skall förhålla sig till den utan att råka ut för några faror längs vandringen. Det är i det sistnämnda exemplet alldeles extra tydligt hur viktigt det är att tolkarna har rätt utbildning och engagemang för sin uppgift. För vid vissa tillfällen är det mer än bara turistens upplevelse av en plats eller attraktion som kan gå i kras.
Tolkning kommer i många skepnader. Personlig tolkning (Beck & Cable: 1991) syftar till samtal på tu man hand, demonstreringar, dockshower, levandegjord historia (living history), historieberättande, naturpromenader, och guidade turer. Dessa former av tolkning kan förekomma i auditoriums, utomhusarenor, längs en vandringsled, eller i historiska sajter eller byggnader, etc. De opersonliga (nonpersonal) tolkningarna innefattar allt från turistinformation i form av broschyrer, vykort, skyltar, datoranimeringar, Internet, radioutsändningar från inuti till exempel en nöjespark, självguidade vandringsleder och interaktiva datorer.
Fler medier som används inom tolkningen är hologram och animatronics (Beck & Cable: 1991), det vill säga robotar. Dessa robotar har mer eller mindre rörliga munnar, och vissa rörliga kroppsdelar. Denna rörliga och talande figur kan hjälpa till att attrahera besökare och hålla intresset vid liv under en demonstration.
TV-generationen, påpekar Beck & Cable, är nuförtiden helt integrerad med videoteknologin. Videoapparater och videokameror finns i var mans hem. Detta, i kombination med att det är billigare, har medfört att videomediet har ersatt diabildshower, det klassiska filmformatet, och personliga presentationer på de flesta anläggningar.
Ett annat intressant sätt att få ut information dessa dagar är de olika utrustningarna för distansundervisning. Dessa system använder sig av satelliter (eller Internet) för att återge livesändningar. Nya tjänster som Google Maps hjälper människor att tolka världen ur ett helt nytt perspektiv.
Datorprestandan har utvecklats i en explosionsartad takt det senaste decenniet. Detta har möjliggjort att interaktiva datordemonstrationer har blivit allt vanligare. Tekniken kan användas på flera sätt. Till exempel som referenshjälpmedel, som personliga guider, eller som simulationer eller utbildande spel (edutainment). Sedan använder sig också turistindustrin av DVD-skivor för att kunna få ut en större mängd material på ett enkelt och billigt sätt till den stora publiken. Digitalkameran dessutom ett enkelt verktyg att använda sig av. Den är snabb, billig, och erbjuder större möjligheter för användaren.
Många tolkningar skapas också genom historieböcker, och dokumentärer om historia, samt böcker om och dokumentärer om städer/landskap/länder/attraktioner, och så vidare. Myter skapas och förkastas hela tiden genom fiktiva eller faktamässiga tolkningar. Attraktionen Hollywood är ett bra exempel. Vissa tolkningar av stadsdelen är romantiska och målar upp en bild av flärd och glamour, en symbol för det rika Amerika och dess välmående stjärnor.
En annan bild (inom såväl facktolkningar, som i film, böcker och musik) målar dock upp en annan bild av Hollywood. I denna tolkning är ”drömfabriken” en utbränd stadsdel som symboliserar Amerikas ekonomiska och moraliska förfall. När man väl besöker Hollywood inser man förstås att alla tolkningar har rätt, och alla har fel. Det vill säga, det ligger i tolkningens natur att måla upp en bild som är svart eller vit, medan sanningen som oftast ligger någonstans mittemellan. Det är alltså viktigt att hela tiden försöka sätta tolkningar i sitt rätta sammanhang, och ifrågasätta tolkarens motiv, eller om det finns alternativa tolkningar, och så vidare. Därför ska vi nu ta en titt på tolkningen ur ett mer kritiskt perspektiv.
Tolkning ur ett kritiskt perspektiv
Beck & Cable understryker att det är viktigt att presentera en helhet i sin tolkning, men därmed inte sagt att tolkaren skall inkludera alla fakta. Det är helt enkelt omöjligt att inkludera alla fakta i berättelsen av en plats. Åhörarens minne klarar helt enkelt inte av att bearbeta mer än en viss mängd fakta, det är därför viktigt att tolkaren noggrant väljer vilka aspekter som skall täckas och vilka som kan exkluderas. Parollen är”fokuserad helhet”:
”For example, from battlefields where thousands fell, to local sties memorializing those who fought in an almost forgotten skirmish, interpretive media often focus on technical descriptions of the weapons and the numbers and affiliation of dead and wounded. The statistics are often presented, and read, like a baseball boxscore. Self-guiding nature trails often offer an abundance of information … the information will exceed capabilities for even short-term memory … the interpretation should support a focused whole” (Beck & Cable: 48).
De fortsätter sitt resonemang och menar att tolkning presenterad som en helhet med mening applicerad till fakta som presenteras gör att besökarna/åhörarna utbildas I en större grad. Nyckeln till att uppnå detta är att välja ut starka och belönande teman av den händelse/attraktion/landskap man önskar beskriva. Urvalet görs med hjälp av temabaserad tolkning. Med tema i det här sammanhanget menas att man framför ett specifikt budskap. Teman är innebörder som tolkaren vill att lyssnaren skall förstå och ta till sig. Denna ”approach” eliminerar risken att en rad fakta som inte har något med varandra att göra presenteras. En annan fördel med denna metod är att det visat sig att folk kommer ihåg teman, men inte fakta.
Källa:
onsdag 10 december 2008
En blick in i framtiden
Vi har hittills gått igenom hur våra resvanor följer den generella samhällsutvecklingen. I turismens begynnelse var det endast de välbeställda som hade råd att resa och rekreera sig i flotta nöjesanläggningar eller vid havet. Men i takt med industrialiseringen, demokratiseringen, utvecklandet av moderna transportmedel, och förändringar i klasstrukturen har allt fler fått råd och möjlighet att resa. Massturism är ett modernt begrepp som kommer bestå så länge vårt välstånd och välfärd håller hög standard.
Vi har också konstaterat att våra mest grundläggande mänskliga behov lägger grunden för våra resvanor, därför kan vi inte skönja några större skillnader mellan den urtida turismen och den nutida. Vi har alltid törstat efter kunskap och starka upplevelser. Naturen, som läkande kraft, estetiskt under, eller källa för rekreation har och kommer förmodligen alltid locka människan. Det är synd om människan, sa Strindberg. Detta uttalande var lika giltigt igår som idag och imorgon. Det kommer alltid att finnas behov av platser som erbjuder nöje och vila.
Som vi förut berörde är människans behov de samma, men teknologin, och andra faktorer, erbjuder ett större urval av destinationer. När jag gick i grundskolan på 70-talet var folk fortfarande fascinerade av apolloprojektet och Neil Armstrongs berömda lilla steg för människan, och jättekliv för mänskligheten. Lärare, massmedier, och till och med skolböcker förutspådde att vi år 2000 skulle åka på charterresor till Mars, och att det skulle finnas kolonier på månen.
Dessa profetior har långt ifrån blivit verklighet, men fler och fler har insett den kommersiella potentialen i rymdresandet. Under de senaste åren har amerikanska miljardärer blivit pionjärer inom rymdturismindustrin, samtidigt som fler står i kö. Faktum är att vissa bedömare tror att organiserade charterresor ut i rymden bara är något år från att bli verklighet.
Kanske kommer också det frenetiska mediesamhället resultera i en renässans för friluftslivet. Kanske kommer vi inte längre ”ödsla” tid på att transportera oss flera hundra mil för att söka lugnet som för de flesta ändå återfinns bara någon mil från det egna hemmet. Kanske kommer globaliseringen att resultera i att det exotiska blir vardagligt, och det vardagliga – det närliggande – blir exotiskt. Endast framtiden kan utvisa hur dess turism kommer att te sig, men än sak är säker. Så länge det finns civiliserade samhällen kommer det finnas turism, i en eller annan form.
Vi har också konstaterat att våra mest grundläggande mänskliga behov lägger grunden för våra resvanor, därför kan vi inte skönja några större skillnader mellan den urtida turismen och den nutida. Vi har alltid törstat efter kunskap och starka upplevelser. Naturen, som läkande kraft, estetiskt under, eller källa för rekreation har och kommer förmodligen alltid locka människan. Det är synd om människan, sa Strindberg. Detta uttalande var lika giltigt igår som idag och imorgon. Det kommer alltid att finnas behov av platser som erbjuder nöje och vila.
Som vi förut berörde är människans behov de samma, men teknologin, och andra faktorer, erbjuder ett större urval av destinationer. När jag gick i grundskolan på 70-talet var folk fortfarande fascinerade av apolloprojektet och Neil Armstrongs berömda lilla steg för människan, och jättekliv för mänskligheten. Lärare, massmedier, och till och med skolböcker förutspådde att vi år 2000 skulle åka på charterresor till Mars, och att det skulle finnas kolonier på månen.
Dessa profetior har långt ifrån blivit verklighet, men fler och fler har insett den kommersiella potentialen i rymdresandet. Under de senaste åren har amerikanska miljardärer blivit pionjärer inom rymdturismindustrin, samtidigt som fler står i kö. Faktum är att vissa bedömare tror att organiserade charterresor ut i rymden bara är något år från att bli verklighet.
Kanske kommer också det frenetiska mediesamhället resultera i en renässans för friluftslivet. Kanske kommer vi inte längre ”ödsla” tid på att transportera oss flera hundra mil för att söka lugnet som för de flesta ändå återfinns bara någon mil från det egna hemmet. Kanske kommer globaliseringen att resultera i att det exotiska blir vardagligt, och det vardagliga – det närliggande – blir exotiskt. Endast framtiden kan utvisa hur dess turism kommer att te sig, men än sak är säker. Så länge det finns civiliserade samhällen kommer det finnas turism, i en eller annan form.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)