Forskare bör lyft fram kvinnorna i historien och tolka ur ett mer feministiskt perspektiv

Vi har hittills påvisat i bloggen att tolkningen är beroende av en rad olika faktorer, och kan se väldigt varierande ut beroende på vem som tolkar den. Detta illustreras till exempel väl av uttrycket ”Vinnarna är de som skriver historien”.

Vi har också diskuterat behovet av att angripa vilket ämne det än må vara, från flera olika vinklar. Vikten av mångfald i sin tolkning när det gäller vad som tolkas och hur man tolkar det kan inte understrykas nog. Till exempel bör tolkningen vad det gäller barn, tonåringar och äldre följa totalt olika angreppsvinklar. Tolkning måste vara att gå bortom den nakna presentationen av fakta och sträva mot en djupare innebörd och sanning. Det är alltid en fara med att förlita sig alltför blint på ny teknologi och vara för ”smal” i sin tolkning.

Ovanstående är något som alla tolkare av turismen betonar. Därför är det slående att så många utelämnar genusaspekten som ju blivit så framträdande i annan modern forskning under senare år, särskilt då när det gäller tolkning. Kanske anser många turismtolkare att män och kvinnor är så lika till sin natur, och sitt tänkande, att det inte föreligger en modell för ett specifikt kvinnligt, eller feministiskt, förhållningssätt till tolkandet av fakta.

Om så är fallet håller jag dock inte med. Huruvida kvinnor och män är födda olika, eller om Simone de Beauvoir hade rätt när hon sa att ”Man föds inte till kvinna, man blir det. Den gestalt som människohonan kommer att anta i samhället bestäms inte av något biologiskt, psykologiskt eller ekonomiskt öde, det är kulturklimatet som gestaltar det…” har egentligen ingen betydelse. Faktum kvarstår: det finns ett mer utpräglat manligt synsätt och ett mer distinkt kvinnligt dito.

Jag anser att inte minst historien skulle främjas av att belysas ur ett kvinnligt perspektiv. Dessutom tycks det föreligga ett behov av att lyfta fram kvinnornas roll i de stora historiska skeendena.

Kvinnornas roll i vårt historiska arv förbises alltför ofta detta leder till en undergrävande bild av kvinnors roll i det nutida samhället. Jones and Pay berör betydelsen av ett kvinnligt perspektiv när de skriver:

Existing structures and disciplinary divisions within museums need to be changed radically … Unless research strategies are devised to examine the dimensions of gender more fully, curators will continue to present a past devoid of women. Since the past reflects and reinforces the present, a re-evaluation of gender is also critical for change today. To that end, a feminist perspective is indispensable. It is also not remedial, because it questions what has long been labelled important, and is a political protest against making the past solely one of men (Holcombe: 53).

Holcomb sätter fingret på pudelns kärna och påpekar att hälften av mänsklighetens kollektiva upplevelse är och har varit kvinnlig (Holcomb: 1998). Men sanningen är den att tolkningen av historien är i huvudsak manlig. Den är tolkad av män, och lyfter fram männen ur det förflutna. ”There is ample evidence to support the view that built environments, both historical and contemporary, are supportive and reflective of male rather than female values and perspectives” (Holcomb. 39).

Holcomb illustrerar skevheten genom att lyfta fram alla de otaliga manliga statyer som står som symboler för vårt förflutna. Som exempel var det först 1915 som New York uppförde sin första kvinnliga staty. Denna staty föreställde Joanne de Arc och den tillhörande skriften till statyn konstaterar kort att hon föddes 1412 och brändes på ett bål 1431, alltså nämns inte ett ord om hennes framträdande roll i ett Frankrike som befann sig på gränsen till kollaps i det hundraåriga kriget mot England. För övrigt, påpekar Holcomb, finns det hundratals statyer av amerikanska presidenter i USA, varav ett flertal i New York. Men det var först 1996 som den första, och hittills enda, statyn av en presidentfru (Detta är mycket märkligt med tanke på de starka positioner presidentens fru brukar ha på den amerikanska politiska kartan). Uppfördes, nämligen av Eleanor Roosevelt.

I en studie av franska monument över första världskriget konstaterar Sherman (Holcomb: 1998) att de flesta presenterar manliga soldater, och i de få monument där kvinnorna figurerar gör de det endast i sina stereotypiska roller (exempelvis som sjuksköterska, gråtande, eller som allegoriska symboler för fred). Sherman hävdar att dessa monument inte bara speglar könsrollerna utan också hjälper till att förstärka dem. Faktum är förstås att kvinnor spelade en stor roll för krigsinsatsen för flera av de krigförande länderna under såväl första som andra världskriget. De var tvingade att ta över sysslor som männen annars ansvarade för (till exempel tillverkningen av vapen och ammunition i fabriker). Dessutom ingick flera tusen kvinnor i engelska armén under andra världskriget. Till exempel hade till uppgift att sköta radiokommunikationer, köra ambulanser.

Dessutom var det mestadels kvinnor som ansvarade för det viktiga luftvärnsskyddet i London. Men även om man lyfter blicken bort från krig och konflikter borde det finnas utrymme för tolkningar av historiens skeende som lyfter fram kvinnorna. Till exempel deras roll i hur samhällets värderingar och kultur har formats genom årets lopp. Hur deras roll i familjen har hjälpt till att skapa den sociala strukturen som den ser ut idag, etc.

Det växande intresset för den kvinnliga rollen i vårt kulturella och historiska arv är dock kantat av kontroverser. Enligt Holcomb är till exempel kvinnan som offer i historien något som är högst problematiskt. Vissa är rädda för att beskrivningen av kvinnor som offer, hur historiskt korrekt det än må vara, är någonting som de tror kan leda till att den nutida stereotypiska uppfattningen kvinnan som sårbar och utsatt förstärks och reproduceras. Dessutom råder det en uppfattning att manliga besökare på till exempel en utställning av kvinnlig historia skulle drabbas av en kollektiv skam på grund av ”the sins of the father” (Holcomb: 51) och att de därmed skulle välja att inte besöka sådana utställningar. Men, som vi lärt oss av Beck & Cable bör vi under inga omständigheter sprida ljus över en mörk historia i syfte att locka till sig mer besökare. Kvinnans roll måste lyftas upp ännu mer i det vetenskapliga rampskenet hur mörk historien än må vara. Tolkandets verktyg är till för att informera och skaka om i första hand, att underhålla är sekundärt.

En annan aspekt som jag nämnde inledningsvis är könens förmåga att se på samma sak med olika ögon. Det är därför, enligt min åsikt, att ”the fifteen guiding principles for interpreting nature and culture” utökas med ytterligare en princip. 16: ”Inget vetenskapligt skrå som ägnar sig åt att tolka bör domineras av endast ett kön eller en kulturellt eller åldersmässigt homogen grupp av människor. Mångfald av synsätt är nyckeln till en bred och sammansatt tolkning.”

Källa:

Holcomb, Briavel (1998). Gender and heritage interpretation. I. Uzxel, D. Ballantyne, R. (red). Stationary office: London