Tolkning - Normandie som exempel.

Det specifika budskapet, eller temat, som brukar framföras när det gäller invasionen av ”fortress Europe” den 6 juni 1944 är att amerikanerna befriade Europa från Hitlers järngrepp.

Detta budskap skapades redan av den amerikanska propagandamaskinen innan Frankrike ens befriats och har förstärkts och reproduceras ständigt av tillkommande historieskrivare, filmmakare i Hollywood och den amerikanska Tv-branschen. Den amerikanska propagandan var förstås nödvändig för att locka fler amerikanska män till värvningslokalerna, och ingjuta stridsmod i de franska partisanerna, och närliggande länder som vid tillfället befann sig under nazistisk ockupation.

Men, faktum är att denna tolkning av historien, att amerikanerna räddade demokratin i västvärlden från fascismen, är så utbredd och allmänt vedertagen att även engelska medier och historiker reproducerar detta budskap, trots att de bidrog med substantiella styrkor och materiell.

Detsamma kan sägas om Kanadensare, men flertalet länder därtill deltog också i operationen, till exempel polacker och australiensare. Men som sagt, budskapet som hörs tydligare än något annat genom de kanaler jag tidigare nämnt är just detta att det var här USA befriade världen från Hitler. Detta illustreras av ett citat angående Normandie från en officiell fransk turistbyrå: ”Normandie, denna frihetens jord, bjuder numera på en promenad genom ett slags friluftsmuseum som skildrar detta avgörande ögonblick i europeisk historia, det var här i samband med invasionen som friheten vanns tillbaka, och det var här som det avgörande ögonblicket i andra världskriget skedde."

Under senare år har dock flera historiska revisionister börjat omvärdera betydelsen av dagen D i allmänhet och amerikanernas roll i krigsskeendet i synnerhet. Visserligen är det ingen som ifrågasätter betydelsen av de amerikanska hjälpsändningarna, ekonomiska och militäriska lånen till sina allierade. Däremot har man börjat ifrågasätta huruvida landstigningen av Normandie verkligen var huvudorsaken till att tyskarna till slut fick erkänna sig besegrade. Sovjetunionens roll har istället lyfts upp ur skuggan, och många menar att när operation overlord (dagen D) iscensättes sommaren 1944 var tyskarna i praktiken så gott som redan slagna.

Man menar att Hitler förlorade kriget 1943, först i Stalingrad (General Paulus 6: e arme på ca 300 000 man dödades eller tillfångatogs i Stalingrad mellan åren 1942-1943.) och sedan när operation citadell misslyckades i slaget om Kursk senare samma år. Tyskarna befann sig hela tiden i reträtt efter Kursk, och det var bara en tidsfråga innan ryssarna nådde Berlin, med eller utan hjälp från de allierade. Så, den nya tolkningen innebär alltså att de allierades landstigning inte i sig besegrade Hitler, utan snarare påskyndade hans fall.

Även om denna nya tolkning skulle bli allmänt vedertagen betvivlar jag att den har någon betydelse för Normandie som attraktion. Det kommer inte att innebära att den stora turistskaran som varje år besöker de landstigningsplatserna minskar i omfång. Omtolkningen förringar inte heller modet hos de allierades soldater, det påverkar inte heller faktumet att landstigningen var mycket spektakulär, och den största i sitt slag någonsin. Däremot innebär kanske tolkningen att vissa av dem som deltog i operation overlord upplever det som att deras plats i historien blivit reducerad.

Poängen är att när en reviderad tolkning lyfter upp något nytt i ljuset, är det alltid något annat som får stiga åt sidan. I vissa fall kan en omtolkning till och med innebära att vissa historiska handlingar som upplevts som goda eller nödvändiga omskapas till att ses som något ont. Beck & Cable hävdar att en svårighet som uppstår i tolkningen av historien är att de värderingar som formar vår tolkning av historiska fakta ändras med tiden (Beck & Cabvle: 1991) Fakta vad det gäller mänskliga handlingar ifrågasätts inte, men historikerna och samhället i stort tilldelar nya betydelser och motiv för historiska handlingar med en utgångspunkt tagen i det samtida etiska klimatet. Detta medför att vår uppfattning om vissa historiska individers handlingar skiftas.

Beck & Cable nämner Custer och Columbus och påpekar att dessa två män har gått från att vara hjältar till skurkar i historien. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Och fler kommer att läggas till på denna icke så önskvärda lista vad det lider. Det är jag säker på. Så småningom kommer man säkert att börja ifrågasätta den helgonförklarade Churchills handlingar också. Han var trots allt den första som bombade Kurderna i Irak med kemiska stridsmedel (Han beordrade bombningen eftersom de motsatte sig britternas koloniala intressen i området strax efter krigsslutet).

Jag berörde redan i inledningen vilka som tolkar en attraktion eller händelse. Beck & Cable berör också ämnet, som är ett potentiellt problem inom alla attraktioner som sysslar med historia i någon form: ”The lure of potential profits may corrupt heritage interpretation by determining which themes will be presented and in what ways … add script writers, exhibit designers, and theatrical producers to that list” (Beck & Cable: 74). Problemet är mycket vanligt, och något som alla bör ha i åtanke när man insuper ”berättelser” eller tolkningar om vad det än må vara. Som exempel: kommersiella och offentliga institutioner som får sin inkomst genom inträdesbiljetter kan ibland ”spetsa” sin historiska presentation så att den blir mer attraktiv för publiken, även om det sker på bekostnad av sanningen. Ofta rationaliseras detta genom att de hänvisar till ”artistisk frihet”, eller så avfärdar man kritiken med att ingen ändå kommer att upptäcka felaktigheterna.

Beck & Cable förespråkar dock att en nolltolerans mot alla former av historieförvanskningar. Som ett illustrerande exempel lyfter de fram Disneys planer som gick ut på att skapa en historiepark i USA där arrangörerna skulle lyfta fram mörka kapitel i USA:s historia, som till exempel slavhandeln, och kriget i Vietnam. Den grundläggande idén med konceptet skulle vara att besökaren skulle lämna parken med ett leende på läpparna: ”We don´t want people to come out with a sour face. It is going to be fun with a capital F” (Beck & Cable: 75), sa den tilltänkta föreståndaren om det hela. Oroliga röster hördes genast som menade att ju mer Disney förvandlar historien till myt och förvandlar USA till ett sagoland ju populärare blir parken. Dessutom är det lätt att föreställa sig att de svartas intresseorganisationer, och krigsveteraner inte var alltför roade av idén eftersom den kastade ett trivialiserande ljus över deras kollektiva upplevelser. Men, lyckligtvis förverkligade Disney aldrig sina idéer.

De menar också att tolkare ofta fokuserar på relativt okontroversiella aspekter av krig, som till exempel teknologi eller strategi, medan de mer eller mindre ignorerar krigets grymheter, och dess effekt på samhället i stort. En tolkningsteknik som i synnerhet brukar glorifiera eller trivialisera krigets grymhet är reenactments (återskapningar av till exempel ett känt slag) som ofta fokuserar på selektiva aspekter av ett krig. Till exempel tenderar återskapningar av andra världskriget i USA inrikta sig på nostalgiska och ljusa aspekter som den bejublade hemkomsten, eller Glenn Millers glada dansmusik, eller hur enat och patriotiskt landet var under krigsåren. Detta torde också gälla för filmer enligt min åsikt. Till exempel började Steven Spielbergs ”Rädda menige Ryan” med den kanske mest autentiska skildring av landstigningen vid Normandie som någonsin skådats. Men efter den första halvtimmen gick filmen snabbt över i ett sedvanligt något glorifierat Hollywood-tempo.

Hur långt ska då tolkaren gå i sina försök att presentera död och förstörelse? Som vi pratade om förut anser Beck & Cable att denne bör försöka gå utanför statistiska siffror och presentera en helhet. Men problemet är att när tolkarna försöker se bortom statistiken för slagfält löper de risk att glorifiera eller trivialisera krigets råhet, och därmed såra människor i processen. Men, tolkning bör som sagt vara underhållande medryckande och underhållande för att fånga intresset hos publiken. Hur gör man då detta när ämnet är krig? ”To responsibly interpret war, it is necessary to include the tragic social impacts. However it is unnecessary to include these in a gruesome, sensationalistic manner that distracts from interpretive objects or offends audience members” (Beck & Cable: 75). De poängterar också något mycket viktigt i sammanhanget. Nämligen att publiken vid krigsattraktioner ofta kommer från båda sidor. Det är alltså viktigt att tolkaren, för att nämna några exempel, håller i åtanke att även amerikanska urinvånare besöker slaget vid Little Bighorn, att japaner besöker Pearl Harbor, och människor från södern besöker Gettysburg. Och i mitt exempel Dagen D bör man förstås hålla i åtanke att även tyskar dog vid dess stränder.

Källa:

Beck, Larry, Cable, Ted (1991). Interpretation for the 21st century: Fifteen guiding principles for interpreting Nature and Culture. Sagamore publishing: United States